285
från en stillsam jungfru till en hoppetossa, från ljus till mörker, med ett ord, från Dulcinea af Toboso till en bondficka från Sayago.»[1]
— »Gud bevare oss! skrek hertigen till; hvem är det som tillfogat världen så mycket ondt? hvem har borttagit därifrån den skönhet som gladde den, det snillrika behag som roade den, den sedesamhet som hedrade den?»
— »Hvem? återtog D. Quijote; hvem kan det väl vara annat än någon illvillig trollkarl af de många afundsjuka som förfölja mig? Detta förbannade släkte, som kommit till världen för att fördunkla och omintetgöra de godas gärningar samt framdraga och i ljuset upphöja de ondas dåd! Trollkarlar hafva förföljt mig, trollkarlar förfölja mig, och trollkarlar skola förfölja mig, tills de nedstörta mig och mina ädla bragder uti glömskans djupa aforund, och just på det ställe såra och tillfoga de mig smärta, där de se att jag mest ömmar; ty att beröfva en vandrande riddare hans hjärtas dam, det är som att beröfva honom de ögon med hvilka han ser, och den sol från hvilken han undfår ljus, och den föda hvarmed han lifnärer sig. Redan många gånger har jag sagt och säger det ännu en gång, att en vandrande riddare utan sitt hjärtas dam är som ett träd utan löf, en byggnad utan grundval, en skugga utan kropp som förorsakar densamma.»
— »Mera låter sig icke säga, sade hertiginnan; men om vi detta oaktadt skola sätta tro till den historia om señor D. Quijotes bedrifter, hvilken endast för få dagar sedan sett dagen och vunnit hela världens bifall, så upplyser hon oss, så vidt jag minnes rätt, om att Ers Nåd aldrig sett fröken Dulcinea, och att bemälda fröken alls icke finnes till här i världen, utan blott är en drömd dam, som ni aflat och födt i ert förstånd och utsmyckat med alla upptänkliga behag och fullkomligheter.»
— »Därom kan mycket sägas, svarade D. Quijote; Gud vet, om det finnes en Dulcinea i världen eller ej, om hon är en drömbild eller ej; detta hör icke till de saker, hvilkas utforskande får drifvas till det yttersta. Jag har hvarken aflat eller födt mitt hjärtas härskarinna, ehuru jag föreställer mig henne sådan som en dam måste vara, hvilken i sig förenar de egenskaper, som kunna göra henne berömd i alla världens länder, såsom till exempel: skön utan lyte, värdig utan högfärd, kärlig med ärbarhet, tacksam emedan hon är artig, artig emedan hon är väl uppfostrad, och slutligen förnäm genom sin börd, ty öfver adeligt blod strålar och härskar skönheten
- ↑ Jämf. not. 4 på sid. 171 här ofvan.
