112
jag min broder, … ack, att jag aldrig så bedt och besvurit honom! …»
Här började hon åter gråta. Hofmästaren sade till henne: »Fortfar, señora, och berätta oss ända till slutet hvad som händt Ers Nåd, ty edra ord och edra tårar hålla oss alla i orolig undran.»
— »Två ord återstå mig att säga, svarade flickan, men väl många tårar att gråta, ty otillbörliga önskningar kunna ej medföra annat än dylika missräkningar.»
Flickans skönhet hade gjort ett djupt intryck på taffeltäckarens hjärta; han höll ännu en gång fram sin lykta för att ånyo betrakta henne, och det tycktes honom att det icke var tårar hon grät, utan pärlfrö och ängsdagg, ja han satte dem ännu högre och jämförde dem med orientaliska pärlor samt önskade blott, att hennes olycka ej måtte vara så stor som hennes gråt och hennes suckar tycktes antyda. Ståthållaren var öfver sig gifven att flickan var så långsam med att draga ut på sin historia, och tillsade henne att upphöra med att längre hålla dem i spänning, ty det vore sent och det återstode ännu mycket af staden att genomvandra.
Under afbrutna snyftningar och halfkväfda suckar sade hon då: »Mitt missöde är ej annat, min olycka ej annan än att jag bad min broder att jag skulle få kläda mig till karl med en af hans dräkter, och att han skulle taga mig ut en natt för att få se hela staden, medan vår fader sof; han, ansatt af mina böner, gaf efter för min önskan: jag påtog mig denna dräkt, och han en af mina, hvilken är som om den vore gjord åt honom, ty han har ej ett enda skäggstrå och ser alldeles ut som en riktigt vacker flicka, och i kväll, — det är väl en timme sedan, föga mer eller mindre, — gingo vi ut hemifrån och, ledda af vår ungdomliga och lättsinniga tankegång hafva vi ströfvat genom hela staden. Men, när vi just ämnade vända om hem, fingo vi se en stor hop folk komma, och min broder sade till mig: ’Syster, det är visst ronden; rör på fötterna och tag vingar på dem och spring efter mig, så att man ej känner igen oss, ty det skulle anmärkas mot oss.’ Sägande deita, vände han om och började jag kan ej säga springa, utan att flyga, och jag föll omkull i förskräckelsen efter knappt sex steg, och då kom rättstjänaren och förde mig hit inför Eders Nåd, där jag i så mycket folks närvaro finner mig utskämd, som om jag vore en vanartad och lättfärdig flicka.»
