och mycket bekymrad för att hon inte på länge har hört något från far.»
— »Nå, sade pagen, jag har med mig så goda nyheter till henne, att hon får anledning att tacka Gud mycket för dem.»
Hoppande, springande och skuttande kom flickan ändtligen till byn och, innan hon gick in i huset, ropade hon redan från dörren: »Kom ut, mor Teresa, kom ut, kom ut, för här är en herre som har med sig bref och andra saker från min gode far!»
Vid dessa ord kom hennes moder Teresa Panza ut, spinnande på en slända med blånor och klädd i en mörkgrå kjol, som var så kort att man kunde tro att den blifvit på skymfligt vis afskuren[1], samt i ett likaledes mörkgrått lif och ett urringadt lintyg; hon var icke mycket gammal, ehuru hon såg ut för att vara öfver de fyrtio, men duktig, karsk, med starka nerver och magert hull. När hon fick se sin dotter med pagen till häst, sade hon: »Hvad vill det här säga, jäntunge? hvad är detta för en herre?»
— »Det är min nådiga fru Doña Teresa Panzas ödmjuke tjänare», svarade pagen, som, lämpande handlingen efter orden, kastade sig af hästen samt gick åstad och i största ödmjukhet föll på knä för fru Teresa, sägande: »Räck mig era händer att kyssa, Doña Teresa, min nådiga härskarinna, ty det är ni såsom verklige ståthållaren öfver ön Barataria herr Don Sancho Panzas äkta och enskilda gemål.»
— Å, käraste min herre, stig upp och bär sig inte åt så där, svarade Teresa; jag är ingen fin hofdam, utan en fattig bondkvinna, dotter till en arbetskarl samt hustru åt en vandrande vapendragare, och visst inte åt någon ståthållare.»
— »Ers Nåd, svarade pagen, är en högst värdig gemål åt en den ärevördigaste ståthållare, och till bevis på att detta är sant, behagade Ers Nåd mottaga detta bref och denna present.» I samma ögonblick framtog han ur fickan en snodd koraller med ändar af guld, lade det om halsen på henne och sade: »Detta bref är från herr ståthållaren, och ett annat som jag har med mig samt dessa koraller äro från min nådiga fru hertiginnan, som sände mig till Ers Nåd.»
Teresa häpnade af förvåning, och'hennes dotter likaså, och flickan sade: »De få ta lifvet af mig, om inte vår nådige husbonde D. Quijote ligger bakom det här, och han har visst gifvit far det ståthållarskap eller grefskap, som han så ofta hade lofvat honom.»
- ↑ Härmed anspelas på ett bruk, som går tillbaka ända till Gamla Testamentet, där det i 2 Sam. 10, 4 läses: »Och Hanun tog Davids tjänare och lät raka af dem halfva skägget och skära af deras kläder till hälften ända till sätet och lät dem gå. Och då detta vardt berättadt för David, sände han bud emot dem, ty männen voro mycket utskämde.» Från Spanien har man talrika bevis både i historien och folkvisorna, att lösaktiga kvinnor blifvit på detta sätt behandlade, och ännu oftare komma hotelser därom. Braunfels anför ett ställe af en tysk skald Halbsuter, som visar att efter slaget vid Sempach (1386) de österrikiska riddarna likaså skymfade schweitzerkvinnorna genom att stubba deras kjolar högt upp. Samma bruk förekom äfven här i Sverige, enligt yngre Västgötalagen, G. B. 5.
