10
ånyo affyras, och D. Quijote föll Sancho om halsen och gaf honom tusen kyssar på panna och kinder. Hertigen och hertiginnan och alla de kringstående gåfvo tecken till den största tillfredsställelse; vagnen satte sig ånyo i rörelse, och i förbifarten böjde den sköna Dulcinea på hufvudet för det hertigliga paret och gjorde en djup bugning för Sancho.
Och nu nalkades redan med snabba steg den gladt leende morgonrodnaden; fältens blomster öppnade sig och lyfte sina små hufvuden, och bäckarnas flytande kristall, som sorlade fram mellan hvita och grå kiselstenar, skyndade framåt för att betala sin gärd åt floderna, som inväntade dem; den glada jorden, den klara himlen, den rena luften, det lifvande dagsljuset, hvart för sig och allting i förening, tydde med full visshet på att dagen, som redan trampade på Auroras släp, skulle blifva klar och glad.[1] Men det hertigliga paret, belåtet med sin jakt och med att så följdriktigt och lyckligt hafva genomfört sin plan, återvände till sitt slott med den föresatsen att fortsätta sina lustiga puts; ty för dem fanns ingen allvarlig sak som kunde bereda dem ett större nöje.
Noter.
1 När verkliga botgörare tågade i procession, plägade en del gissla sig, medan andra buro brinnande facklor, och dessa voro de egentliga disciplinantes de luz; men med detta namn kallades äfven de som fördes till skampålen, kåken eller till undergående af kyrkoplikt, hvarvid de under gisselslag måste bära en fackla i handen.
2 Det spanska ordet är abernuncio, af Sancho så uttaladt i stället för abrenuncio, som var det häfdvunna ordet för att afsäga sig djäfvulen, hans gärningar och allt hans anhang.
3 Det torde böra erinras, att nöt kallas den del af låset på ett skjutgevar, vid hvilken hanen är fästad, och att fordom därmed förstods äfven den rörliga och nötformade del af bågen, på hvilken den spända strängen hvilade.
4 Sp. á Dios rogando, y con el mazo dando = bedjande till Gud, och gående på med hammaren, hvilket af Covarrubias förklaras så, att vi böra göra hvad vi kunna med Guds hjälp, men utan att just begära underverk enkom för vår skull.
5 Braunfels menar att i talesättet traerme la mano por el cerro ordet mano skulle fattas med betydelse af hästens ben, (det användes dock blott om frambenen,) och det hela således vara att meinen Beinen über den Bergrücken helfen, nachhelfen, d. v. s. hjälpa å väg, hjälpa fram; men detta förefaller bra sökt och står dessutom alldeles i strid med Covarrubias’ förklaring, enligt hvilken ordet cerro äfven betyder ryggrad och det här ifrågavarande talesättet alldeles bestämdt uppgifves liktydigt
- ↑ Hela denna beskrifning visar tydligt, att D. Quijotes och Sanchos besök på det hertigliga slottet infaller i juni eller juli månad. Clemencin gör uppmärksam härpå och att det ej kan hafva infallit i oktober, såsom en äldre Cervantes-biograf Vicente de los Rios menat. Denne har nämligen hållit bok och räkning öfver den bålde riddarens och hans vapendragares färder samt upprättat en ordentlig kalender med bifogad karta, liksom om en roman nödvändigt skulle vara bunden vid den stränga historieskrifningens lagar. Emellertid hafva de tidsoppgifter, hvilka då och då, t. ex. i nästa kapitel, förekomma i D. Quijote, ändock sitt värde, ehuru på helt annat sätt än Rios föreställde sig: de angifva nämligen fullt tillförlitligt den dag, då Cervantes skref det föreliggande stället.
