därpå kan man ej tvifla; om det är en ö eller ej som han är ståthållare öfver, det lägger jag mig ej i, allt nog, det är en ort med mer än tusen hushåll; och beträffande ållonen kan jag säga att min nådiga fru hertiginna är så enkel och så nedlåtande, att det kan hända henne att skicka icke blott för att bedja en bondkvinna om ållon, utan ock för att få låna en kam af en grannhustru[1]; ty herrarna skola veta att, fastän adelsdamerna i Aragonien äro lika förnäma, äro de icke så nogräknade och högdragna som de kastilianska: de umgås förtroligare med folk.»
Midt under detta samtal kom Lill-Sancha springande med klädningsfånget fullt af ägg och frågade pagen: »Säg mig, señor, begagnar far kanske upphäktade byxor[2], sedan han blifvit ståthållare?»
— »Det har jag ej gifvit akt på, svarade pagen; men det gör han nog.»
— »Ack, min Gud! fortsatte Lill-Sancha, hvad det måtte vara för en syn att se far i vadderade byxor! Ar det inte märkvärdigt att ända sedan min födelse har jag alltid längtat att se min far med åtsittande häktebyxor?»
— »Med sådana plagg får nog Ers Nåd se honom, om ni får lefva», svarade pagen. »Han är, vid Gud! på god väg att färdas med mössförhänge[3], om ståthållarskapet räcker honom bara i två månader.»
Väl märkte kyrkoherden och kandidaten att pagen talade på skämt; men de äkta korallerna och den af Sancho skickade jaktdräkten, som Teresa redan hade visat dem, förtog alldeles intrycket däraf; de kunde emellertid ej annat än skratta åt Lill-Sanchas önskan, isynnerhet när Teresa sade: »Herr kyrkoherde, håll utkik på om här blir någon som far till Madrid eller Toledo, så att han kan köpa mig en styfkjol fix och färdig och som är modern och af de bästa där finns, för sannerligen, sannerligen får jag inte lof att göra min mans ståthållarskap heder i allt hvad jag kan och, sätter det åt mig, så får jag fara till hufvudstaden och kosta på mig hästar och vagn jag som andra, för den som har en ståthållare till man kan mycket väl hålla sig det och behålla det med.»
— »Ja visst, mor, sade Lill-Sancha, och gifve Gud att det hellre vore i dag än i morgon, om också folk skulle säga, när de såge mig komma åkandes med nådig mor i den vagnen: ’Se bara på den slinkan, dottern till en rödlöksätare, hur hon sitter och vräker sig i vagnen, som om hon vore en påfvinna!’ Men låt dem traska i smutsen, bara jag får fara i
- ↑ Den skälmaktige pagen skämtar naturligtvis, ehuru nästan för dristigt.
- ↑ Sp. calzas atacadas, d. v. s. byxor och strumpor i ett och som, då hängslen ännu ej voro uppfunna, fästades vid tröjan eller lifgördeln med nålar eller häktor. Dessa plagg skulle, i motsats till vidbyxorna, sitta tätt åt och fingo därför hvarjehanda stoppning och vaddering, och med hänsyn särskildt till denna omständighet kallades de äfven pedorreras, hvilket just är det ord Lill-Sancha strax efteråt använder. De hade, som andra mode-artiklar, en tid då de ansågos förnäma; men redan i 18:de århundradet betydde un hombre de calzas atacadas en styf och kruserlig, gammaldags herre.
- ↑ Sp. papahigo, hvilket beskrifves som ett stycke tyg fästadt vid mössan och som kunde fällas ned samt då betäckte ansiktet (utom ögonen) och halsen; det användes på resor och ansågs äfven förnämt.
