saker är det bäst att lämna åt min husbonde D. Quijote, som i en handvändning skall affärda dem och ställa dem till rätta, för jag min syndare, Gud hjälpe mig! begriper ingenting af sådant fäktverk.»
— »Åh, herr ståthållare! sade en annan; hvad är det för klenmodighet? Ers Nåd skall beväpna sig, ty här hafva vi anfalls- och försvarsvapen med åt er, och kom ut på torget och var vår anförare och fältherre, eftersom det med rätta tillkommer er att vara det, då ni är vår ståthållare.»
— »Nå, så beväpna mig då i Guds namn», svarade Sancho, och genast kommo de med två stora sköldar, som täckte hela kroppen och som de hade anskaffat; dem satte de ofvanpå hans skjorta, utan att låta honom taga på sig något annat klädesplagg, den ena fram och den andra bak, och genom ett par runda hål, som de redan förut hade gjort, togo de ut hans armar samt bundo honom mycket hårdt med några rep, så att han stod där som om han hade varit inmurad eller inklämd mellan bräder, rak som en gran, utan att kunna böja knäna eller röra sig ett enda steg. Man gaf honom i händerna en lans, mot hvilken han stödde sig för att kunna stå på benen. När de utstyrt honom sålunda, sade de till honom att han skulle gå och anföra dem och sätta mod i dem alla, ty, då han vore deras ledstjärna, deras lykta och morgonstjärna, måste deras angelägenheter få en god utgång.
— »Hur skall jag kunna gå, jag olycklige? svarade Sancho; jag kan ju inte röra knälederna, ty det förhindra dessa bräder, mellan hvilka hela min kropp är så fastklämd. Hvad I bören göra, så är det att ta mig i famn och bära mig så och lägga mig tvärsöfver eller ställa mig rak vid någon bakport, och den skall jag försvara med denna lansen eller med min kropp.»
— »Framåt, herr ståthållare! sade en annan, ty det är snarare fruktan än bräderna som hindrar er att gå; skynda er och rör på benen, ty det är sent och fienderna ökas, och ropen bli starkare och faran är öfverhängande.»
På grund af dessa uppmaningar och förebråelser försökte den stackars ståthållaren att röra sig, men störtade till marken så våldsamt, att han trodde att han hade slagit sig alldeles fördärfvad. Han blef liggande som en i sitt skal innesluten och därmed betäckt sköldpadda, eller som en fläsksida mellan två tråg, eller som en båt som ligger på stranden med sidan upp; men gyckelmakarna rördes icke till något medlidande med honom för det de sågo honom ligga fallen, utan, släckande fack-
