158
fann dem öfverallt släta utan något ställe där man kunde gripa tag, hvaröfver Sancho vardt mäkta bedröfvad, isynnerhet då han hörde grållen klaga med jämmer och kvidan; och det var ej så underligt, icke heller jämrade han sig i onödan, ty, sanningen att säga, var han rätt illa tilltygad.
— »Ack! sade då Sancho Panza, hur oförtänkta händelser kunna icke vid hvarje steg vederfaras dem som lefva i denna usla värld! Hvem kunde väl hafva sagt att den, som i går såg sig trona som ståthållare på en ö, kommenderande öfver sina tjänstemän och sina undersåtar, i dag skulle se sig begrafven i en håla, utan att ha någon som kan bistå honom eller en tjänare eller undersåte som skyndar till hans hjälp? Här måste vi omkomma af hunger, jag och mitt ök, om vi inte dö förut, han af de slag och stötar han fått, och jag af sorg. Åtminstone får då inte jag sådan lycklig tur som min herre D. Quijote af La Mancha hade, då han nedsteg och inträngde i denna förtrollade Montesinos’ håla, där han träffade på folk som behandlade honom bättre än hemma i hans eget hus, så att det såg alldeles ut som om han kommit till dukadt bord och bäddad säng. Där såg han vackra och behagliga uppenbarelser, och jag får väl här se paddor och ormar, kan jag tro! Ve mig! hvad ha mina dårskaper och inbillningar icke ledt till? Härifrån skall man upphämta mina ben, när det behagar Himlen att man upptäcker dem, kala, hvita och afgnagda, och min gode grålles tillsammans med dem, och därpå skola vi kanske igenkännas, åtminstone af dem som hafva reda på att Sancho Panza aldrig skildes från sin åsna, ej heller åsnan från Sancho Panza. Än en gång säger jag: stackare oss, att vårt oblida öde ej har velat att vi skulle få dö i vår hemort och bland de våra! om där också ej funnits någon hjälp för vår olycka, skulle det ej hafva saknats någon som sörjt däröfver och i vår sista stund tillyckt våra ögon! Ack du min vän och följeslage! hvilken dålig lön har jag ej gifvit dig för dina goda tjänster! Förlåt mig och bed ödet så godt du kan, att det tager oss ur detta eländiga trångmål, hvari vi båda äro försatta, så lofvar jag att sätta lagerkrans på ditt hufvud, så att du skall se ut alldeles som en lagerkrönt skald[1], och att ge dig dubbla mål foder.»
Så jämrade sig Sancho, och hans åsna lyssnade till honom utan att svara ett ord, så stort var det betryck och den ångest hvari den stackarn befann sig. Slutligen, sedan hela natten förflutit under ömklig klagan och jämmer, inföll dagen, vid hvars klarhet och glans Sancho insåg att det var det omöjli-
- ↑ Möjligen föreligger här någon satirisk anspelning på samtida förhållanden, men man känner ej nu hvilken skald som i Cervantes’ tanke varit jämförlig med en lagerkrönt åsna.
