Därnäst förtäljer historien att dagen för den beramade striden nalkades, och, sedan hertigen icke en, utan många gånger hade inskärpt hos sin lakej Tosilos huru han borde förhålla sig med D. Quijote för att besegra, men icke döda eller ens såra honom, befallde han att järnspetsarna skulle borttagas från lansarna, hvarvid han förklarade för D. Quijote att det kristliga tänkesätt, hvaraf han berömde sig, icke tilläte att striden hölles med så stor våda och fara för de kämpandes lif, utan att riddaren finge nöja sig med att han uppläte åt honom fri stridsplats på sitt område, ehuru han därigenom handlade mot det heliga kyrkomötets stadga[1], som förbjuder dylika utmaningar; han önskade alltså att D. Quijote icke måtte drifva denna hårda kamp till det yttersta. D. Quijote svarade att hans Excellens kunde ordna enskildheterna i denna sak så, som han helst behagade, och han själf skulle lyda honom i allt.
När så den fruktansvärda dagen inföll, hade hertigen låtit på platsen framför slottet uppföra en rymlig läktare, där stridsdomarena och de båda kärande damerna, mor och dotter, skulle taga plats, och från alla ställen och byar i nejden hade en otalig mängd folk strömmat samman för att skåda denna nymärliga strid, hvartill de som bodde i den landsänden aldrig hade sett eller hört maken, hvarken de lefvande eller de som redan voro döda.
Den förste som trädde in på stridsfältet och inom skrankorna var ceremonimästaren, som undersökte platsen och gick öfver den i dess helhet, på det att med densamma ej måtte befinnas något svek eller någonting fördoldt, mot hvilket man kunde snubbla och falla. Därpå inkommo de båda damerna och intogo sina platser, inhöljda i slöjor ända öfver ögonen, ja ända öfver bröstet; de visade icke liten sinnesrörelse, då D. Quijote redan var tillstädes inom skrankorna. En kort stund därefter visade sig, åtföljd af många trumslagare, den storvuxne lakejen Tosilos på ena sidan af den öppna platsen, ridande på en väldig stridshingst, under hvars hofvar marken darrade, med nedslaget visir och så styft inspänd i en stark och glänsande rustning att han knappt kunde röra sig. Hästen såg ut att vara en frisländare, bred i bringan och svartskimlig, och från hvarje fram- och bakfot hängde en tofs ulligt hår om en kvarts centners vikt. Den dråplige kämpen hade af sin herre hertigen fått sig noga inskärpt huru han skulle bära sig åt med den dråplige D. Quijote af La Mancha, och det var honom tillsagdt att han för ingen del finge döda honom,
- ↑ Hertigen syftar på kanon 19 i tridentinska kyrkomötets beslut.
