den här lakejen kommer att lefva och dö som lakej i alla sina lifedagar.»
Därtill sade Doña Rodriguez dotter: »Han må nu vara hvem han vill den här som begär mig till maka, så är jag honom tacksam därför, ty hellre vill jag vara äkta hustru åt en lakej än bedragen älskarinna åt en riddare, fastän han som narrade mig är då ingen riddare.»
På sistone slutade alla dessa historier och händelser därmed, att Tosilos skulle hållas i förvar, tills man finge se huru det skulle aflöpa med hans förvandling. Alla tillerkände med bifallsrop segern åt D. Quijote, men de flesta voro ledsna och missmodiga öfver att de två så efterlängtade kämparna icke hade huggit hvarandra i stycken, alldeles som gatpojkar blifva ledsna, när den som de vänta att få se hänga icke kommer, emedan antingen den andra parten eller Rättvisan låtit honom få nåd. Folket gick sin väg, hertigen och D. Quijote återvände till slottet, man inspärrade Tosilos, Doña Rodriguez och hennes dotter voro hjärteglada öfver att på ena eller andra sättet deras sak skulle sluta med bröllop, och detsamma hoppades Tosilos.
Noter.
1 Hertigen syftar på kanon 19 i tridentinska kyrkomötets beslut.
2 Att dela sol (och vind) mellan envigeskämpar var att placera dem så, att ingendera af dem fick solen (eller vinden) rätt emot sig, och detta var brukligt, på det ej den ene af de stridande skulle hafva en fördel framför den andre; på samma sätt undersöktes stridsplatsen, så som här berättas, för att förekomma hvarjehanda missbruk, säsom t. ex, att på förhand nedgräfva lansspetsar eller andra hvassa föremål, på hvilka motståndarens häst kunde skada sig, o. s. v. Den här gifna beskrifningen på hvad som iakttogs vid enviget öfverensstämmer fullkomligt med berättelser om sådana, icke blott i riddareromanerna, utan äfven i krönikor och andra verklighetsskildringar från medeltiden.
