170
FEMTIOSJUNDE KAPITLET.
Som handlar om huruledes D. Quijote tog farväl af Hertigen, och om det som hände honom med Hertiginnans kammartärna, den kvicka och ystra Altisidora.
Redan länge hade D. Quijote tyckt det vara rätt att lämna ett så sysslolöst lif som det han förde på slottet, ty han inbillade sig att hans person saknades mycket, när han lät kvarhålla sig afskild och overksam bland de oräkneliga gästabud och lustigheter, som det hertigliga herrskapet tillställde för honom såsom vandrande riddare, och det föreföll honom som om han skulle komma att stånda Himlen sträng räkenskap för denna sysslolöshet och afskildhet. Alltså bad han en dag hertigparet om orlof att få afresa, och de gåfvo honom det under betygande af sin stora ledsnad att han lämnade dem. Hertiginnan gaf Sancho Panza brefven från hans hustru, och Sancho grät öfver dem och sade: »Hvem kunde väl tänka att så stora förhoppningar som de, hvilka väcktes i min hustru Teresa Panzas bröst af nyheten om mitt ståthållarskap, skulle sluta med att jag nu vänder åter till min husbonde D. Quijote af La Mancha och hans torftiga äfventur? I alla fall är jag glad att finna att min Teresa uppförde sig så som det höfdes henne, i det hon skickade ållonen till hertiginnan, för, hade hon inte skickat dem, så hade jag blifvit ledsen och hon hade visat sig otacksam. Det som tröstar mig är att den skänkatsen kan då inte få namn af mutor, för jag hade redan ståthållarskapet, när hon skickade dem, och det är som sig bör att de som emottaga någon välgärning visa sig tacksamma därför, om också bara med småsaker. Och jag för min del, naken kom jag till ståthållarskapet, och naken går jag därifrån, och så kan jag säga med godt samvete, och det vill inte säga så litet:
har ingenting förlorat, har ingenting igen.»
Detta talade Sancho för sig själf på affärdsdagen, och D. Quijote, som föregående afton tagit afsked af hertigparet, trädde en vacker morgon i sin rustning ut på slottsplatsen. Från gallerierna beskådade honom allt slottsfolket, och äfven
