186
tvättade sig i ansiktet, och genom denna förfriskning kvicknade de utmattade lifsandarna till på nytt, men D. Quijote åt icke af idel förargelse, och Sancho vågade ej röra vid den mat han hade framför sig af idel höflighet, utan väntade att hans herre skulle göra början. Men, när han såg att denne, försänkt i sina funderingar, ej tänkte på att föra brödet till munnen, sade han aldrig ett ord, utan kastade all belefvenhet å sido och började att lägga i sig det förråd af bröd och ost som stod honom till buds.
— »Ät, käre Sancho, sade D. Qnijote, och uppehåll lifvet, som har större värde för dig än för mig, men låt mig dö för smärtan af mina tankar och under trycket af mina olyckor. Jag, Sancho, har blifvit född för att lefva döende, och du för att dö ätande; och på det du må se att jag talar sanning härutinnan, så se på mig som är tryckt i historieböcker, ryktbar i vapendåd, höfvisk i mina handlingar, ärad af furstar, eftertraktad af fröknar, och så till sist, till sist, när jag hoppades på palmer, triumfer och segerkransar, vunna och förtjänade genom mina tappra bragder, såg jag mig i morse trampad och sparkad och mörbultad under smutsiga och orena djurs fötter. Tanken härpå gör mig öm i tänderna, lam i käkarna, kraftlös i händerna och beröfvar mig all matlust, så att jag ärnar svälta ihjäl mig, hvilket är det grymmaste af alla dödssätt».
— »På det viset, sade Sancho och tuggade på duktiga tag, lär inte Ers Nad gilla det ordstäfvet, som folk säger:
Jag för min del tänker då åtminstone inte ta lifvet af mig själf, utan jag gör hellre som skomakaren, som töjer ut lädret med tänderna, tills han får det så långt han vill, och likaså skall jag på mitt vis töja ut mitt lif med tänderna, tills det blir så långt som Himlen bestämt. Och ni skall veta, señor, att det finns inte någon större dårskap än den som går ut på att vilja förtvifla som Ers Nåd; tro mig, ät nu först och lägg er sedan att sofva litet på gräsets gröna bolstrar, så skall ni få se att, när ni vaknar, ni skall finna er betydligt lättare om hjärtat.»
D. Quijote gjorde så, emedan han tyckte att Sanchos ord voro som talade snarare af en filosof än af ett dumhufvud, och han sade till honom: »Om du, o Sancho, ville göra för mig det jag skall säga dig, skulle min lättnad varda så mycket
- ↑ Den spanska texten lyder:
Muera Marta,
y muera harta;
d. v. s. må Marta dö, och må hon dö fullmätt.
