säkrare, och mitt bekymmer ej så tungt, och det är att, medan jag lyder ditt råd och sofver, du ginge ett stycke från vägen här och, blottande din lekamen, gåfve dig med Rocinantes betsel tre eller fyra hundra rapp, i afräkning på de tre tusen och så och så många som du bör gifva dig för att lösa Duleinea ur hennes förtrollning; ty det är stor synd att den stackars damen ännu är förtrollad genom din försummelse och ditt söl.»
— »Det är mycket att säga om den saken, sade Sancho; låt oss nu sofva båda två, och Gud vet hvad som sedan kan bli. Ers Nåd skall veta att det bär att en människa skall piska sig helt kallblodigt, det är allt bra starkt det, isynnerhet om rappen falla på en klent född och än sämre bespisad kropp. Min nådig fröken Dulcinea får ge sig till tåls, och, när hon minst väntar det, skall hon få se hur min hud har af rappen blifvit som ett såll, och så länge en inte är död, så har en lif, jag menar att än så länge har jag också lif, och önskar därjämte att hålla det jag lofvat.»
D. Quijote tackade honom, åt något och Sancho mycket, hvarpå båda lade sig att sofva, lämnande de två ständiga följeslagarna, Rocinante och grållen, att efter eget godtfinnande och utan någon anvisning beta af det ymniga gräs som växte på ängen. De vaknade tämligen sent, satte sig ånyo upp och fullföljde sin resa skyndsamt för att uppnå ett värdshus, som syntes, efter hvad det kunde tyckas, en mil därifrån; och jag säger värdshus, därför att D. Quijote kallade det så, mot den vana han eljest hade att kalla alla värdshus för borgar. De kommo alltså fram dit och sporde värden om de kunde få rum. Det svarades dem att det kunde gå för sig, och det med all den bekvämlighet och omvårdnad som de kunnat finna i Zaragoza. De stego af, och Sancho skaffade sitt munförråd till ett rum, hvartill värden gaf honom nyckeln. Han förde djuren till stallet, gaf dem deras foder, gick därpå ut för att höra efter hvad D. Quijote, som satt på en stenbänk utanför dörren, hade att befalla honom, och tackade Himlen särskildt därför att hans husbonde icke hade tagit detta värdshus för en borg.
Tiden för aftonmåltiden nalkades; de drogo sig undan till ett rum; Sancho frågade värden hvad han hade att gifva dem till kvällsvard. Värden svarade att de skulle få så mycket de kunde orka, och Sancho kunde således beställa hvad han behagade, ty med fåglarna under himmelen och djuren på marken[1] och fiskarna i hafvet vore det värdshuset försedt.
- ↑ Originalet har visserligen de las pajaricas del aire, de las aves de la tierra y de los pescados del mar; men det kan väl knappt vara tvifvel underkastadt, att las aves här beror på felskrifning i stället för los animales, helst det strax efter talas om kalf, killing, fläsk, oxläggar och kalffötter. Clemencin har framställt denna anmärkniog, och, sannolikt oberoende af honom, har Gamba antagit denna läsart, som äfven jag ej tvekat att följa.
