188
— »Så mycket behöfs ej, svarade Sancho; med ett par stekta kycklingar äro vi belåtna, ty min herre är laggrann och äter föga, och jag är inte heller så värst storätare.»
Värden svarade, att han inga kycklingar hade, emedan höken hade gjort kål på dem.
— »Nå, herr värd, sade Sancho, låt då steka en ung höna, men mör skall den vara.»
— »En ung höna, o du min skapare! svarade värden; sannerligen, sannerligen skickade jag inte i går mer än femtio in till staden för att säljas, men med undantag af unghöns kan Ers Nåd beställa hvad ni vill.»
— »Om så är, sade Sancho, så fattas här väl inte kalf eller killing?»
— »För ögonblicket, svarade värden, finns det inte hemma, ty det har tagit slut; men i nästa vecka blir det här till öfverlopps.»
— »Det äro vi bra hulpna med! svarade Sancho; jag vill slå vad att all denna brist upplöser sig väl till slut i att det måste finnas öfverflöd af fläsk och ägg.»
— »Vid Gud, svarade värden, det är ett vackert afslag min gäst gör på sina fordringar[1]: jag har sagt honom att jag inte har hvarken kycklingar eller höns, och så vill han att jag skall ha ägg! Var så god och dra till med andra läckerheter, men låt bli att begära höns.»
— »Så låt oss då för hin i våld komma till ett slut, sade Sancho, och säg ändtligen ifrån hvad ni har och låt själf bli att dra till så mycket.»
— »Herr gäst, sade värden, det som jag visst och verkligen har, är två oxläggar, hvilka se ut som kalffötter, eller två kalffötter, hvilka se ut som oxläggar; de äro kokade med sina tillhörande kikärter, lök och fläsk, och just nu ropa de I ett för ett: ät mig, ät mig!»
— »Dem stämplar jag ögonblickligen som mina, sade Sancho; låt ingen röra dem, jag skall betala dem bättre än någon annan, ty ingenting kunde jag vänta som i mitt tycke vore smakligare, och jag skulle ej bry mig det minsta om att det vore läggar, i fall det bara vore fötter.»
— »Ingen skall röra dem, sade värden, ty mina andra gäster äro så förnäma att de ha egen kock, proviantmästare och matsäck med sig.»
— »Är det fråga om förnämhet, sade Sancho, så är ingen förnämare än min herre, men hans kall tillåter honom inte
- ↑ I spanskan heter det es gentil relente el que tiene mi huésped, och de båda orden gentil relente förklaras af herr Máinez uttryckligen betyda donosa frescura eller hvad vi skulle ironiskt kalla kvickt skämt, och så ungefär har det äfven tolkats i alla äldre och nyare öfversättningar jag haft tillfälle att se. Detta är dock, så vidt jag kan finna, alldeles gripet ur luften, åtminstone saknar det allt stöd från andra håll. Relente, som nu för tiden i lexika öfversättes med aftondagg, uppgifves af Baretti betyda »den mjukhet som uppkommer däraf att dagg har fallit på en sak», och det närstående verbet relentecer blir »att mjukna, ge efter, släppa efter, bli böjlig» o. s. v.; i själfva verket äro de båda spanska orden besläktade med det franska ralentir och det engelska relent. Går mann ut härifrån, torde betydelsen eftergifvande, afslag (af anspråk, fordringar, m. m.) få anses hafva tillräckligt goda skäl för sig.
