att medföra hvarken kök eller källare; vi sträcka ut oss på en äng och äta oss mätta af ållon eller mispelbär.»
Detta var den förhandling Sancho hade med värdshusvärden; men han ville icke gå vidare i sina svar, när denne frågade honom hvad för slags ämbete eller yrke hans husbonde hade.
Nu kom tiden att äta kvällsvard, D. Quijote drog sig undan på sitt rum, värden framsatte anrättningen sådan den då var, och den förre satte sig med full afsikt att spisa[1]. Nu hände sig att i nästa rum, som var skildt från D. Quijotes blott genom en tunn brädvägg, hörde D. Quijote sägas: »Vid ert lif, herr D. Gerönimo, låtom oss, medan vi vänta på maten, läsa ett kapitel till i Andra delen af Don Quijote af La Mancha.»[2]
Knappt hörde D. Quijote sitt namn, då han reste sig upp och med uppmärksamt öra lyssnade till det som talades om honom, och han hörde den nämnde D. Gerönimo svara: »Hvarför vill ers nåd, herr D. Juan, att vi skola läsa de här dumheterna? Det är ju icke möjligt att den som läst förra delen af historien om Don Quijote af La Mancha kan finna nöje i att läsa denna andra del!»
— »I alla fall, sade D. Juan, kan det vara så godt att läsa den, eftersom det icke finnes någon bok så usel att hon icke innehåller något godt. Det som mest misshagar mig i denna är, att D. Quijote där framställes såsom ej längre förälskad i Dulcinea af Toboso.»
När D. Quijote hörde detta, upphof han, full af harm och vrede, sin röst och sade: »Hvem helst som säger att D. Quijote af La Mancha har glömt eller kan glömma Dulcinea af Toboso, honom skall jag med jämngoda vapen lära att han är fjärran från sanningen, ty hvarken kan den oförlikneliga Dulcinea af Toboso glömmas, ej heller kan slik glömska äga rum hos D. Quijote: hans valspråk är beständighet, och hans kall att den lufligen iakttaga, utan att ålägga sig något tvång.»
— »Hvem är det som svarar oss?» frågade man från det andra rummet.
— »Hvem skulle det väl vara, svarade Sancho, om inte D. Quijote af La Mancha själf, som skall visa att allt är sant hvad han har sagt och äfven allt som han kommer att säga, ty en god betalare är inte ledsen för att ställa pant?»
Knappt hade Sancho sagt detta, då två adelsmän, ty efter deras utseende måste de vara det, inträdde genom dörren till rummet, och den ene af dem kastade armarna kring D. Quijotes
- ↑ Noga taget, skulle det efter texten snarare vara värden, som slog sig med; men först när D. Quijote hade antagit inbjudningen af de båda herrarna i nästa rum att spisa med dem och Sancho följaktligen blifvit ensam med värden, var det som denne deltog i hans mål: detta kunde han också göra med vapendragaren, men knappast med riddaren själf.
- ↑ Här visar det sig tydligt att Cervantes, just när han skref början af detta kapitel eller möjligen, redan under författandet af förra kapitlet, således i slutet af september 1614 (jämf. not. 10 till kap. 47 i denna del) fått kännedom om den falska andra delen af Avellaneda. Detta tyckes hafva gripit honom mycket häftigt, hvilket ju ej var underligt, och huru upprörd den stackars hedersmannen varit kan man se på de talrika förbiseenden af hvad han förut skrifvit, omsägningar, motsägelser och andra inadvertenser, som förekomma isynnerhet i detta, men äfven i det näst föregående och de följande kapitlen. Slutet af D. Quijote är på grund häraf något svagare än det föregående. — Beträffande Avellaneda och hans hätska utgjulelser om Cervantes hänvisas för öfrigt till not. 5—8 på sidd. 9 och 10 i denna dels förra hälft.
