190
hals och sade till honom: »Hvarken kan edert utseende lämna rum för någon tvekan om edert namn, ej heller kan edert namn annat än göra heder åt edert utseende. Utan tvifvel är ni, señor, den äkta D. Quijote af La Mancha, det vandrande ridderskapets pol- och morgonstjärna, till trots och förargelse för den som velat tillvälla sig edert namn och omintetgöra edra bedrifter, som författaren till denna bok gjort, den jag här öfverlämnar till eder.»
Han gaf honom i hand en bok som hans kamrat hade med sig, D. Quijote mottog den och började, utan att svara ett ord, att bläddra i densamma, och efter en liten stund gaf han henne tillbaka med dessa ord: »I det lilla jag sett har jag hos denne författare funnit tre klandervärda saker. Den första är några ord som jag läst i företalet; den andra att språket är aragonesiskt, emedan han emellanåt utelämnar artiklarna; och den tredje, som mest vittnar om hans okunnighet, är att han felar och afviker från sanningen i det viktigaste af historien, ty här säger han att min vapendragare Sancho Panzas hustru heter Maja Gutierrez[1], och hon heter ej så, utan Teresa Panza, och den som felar i ett så viktigt stycke, om honom kan det väl befaras att han felar i historiens öfriga stycken.»
Härvid inföll Sancho: »En lustig historieskrifvare, minsann! Han måtte ha bra reda på våra händelser, då han kallar Teresa Panza, hustru min, för Maja Gutierrez! Tag boken än en gång, señor, och se efter om jag är med där och om han har ändrat mitt namn.»
— »Af hvad jag nu hör, min vän, sade D. Gerónimo, måste ni säkert vara Sancho Panza, herr D. Quijotes vapendragare.»
— »Jo jo men är jag så, svarade Sancho, och det är jag stolt öfver.»
— »Nå på min ära, sade riddaren, den här nye författaren behandlar er icke så hyggligt som ni själf visar er i er person: han skildrar er som storätare, enfaldig och nästan icke alls lustig, och helt olik den Sancho som beskrifves i förra delen af er herres historia.»
— »Gud förlåte honom därför! sade Sancho; han kunde ha lämnat mig i min vrå utan att tala om mig, ty det är bäst att den sköter speleverket som kan det, och Sankte Per har det bra i Rom.»
De båda herrarna bådo D. Quijote att stiga in i deras rum och äta kvallsvard med dem, ty de visste väl att där i
- ↑ Cervantes glömmer här, att han själf på ett ställe i delen I (sid. 55) kallat henne med detta namn.
