värdshuset icke funnes sådant som passade för honom. D. Quijote, som alltid var höflig, villfor deras begäran och spisade med dem; Sancho stannade kvar med oinskränkt makt och myndighet öfver värdshuskosten och satte sig vid öfre ändan af bordet, och i sällskap med honom värden, hvilken ej mindre än Sancho var en älskare af sina kalffötter och sina oxläggar.
Under måltiden frågade D. Juan vår D. Quijote hvad han hade för underrättelser från fröken Dulcinea af Toboso, om hon vore gift och hade barn eller skulle få barn[1] eller om, med bibehållen jungfrulighet, hon i all tukt och ära betänkte herr D. Quijotes kärliga tillgifvenhet för henne. Därtill svarade denne: »Dulcinea är fortfarande jungfru, och min kärlighet beständigare än någonsin; hennes sätt att den återgälda lika knappt som förr; hennes skönhet förbytt till en smutsig landtlollas skepelse»; och därpå berättade han dem punkt för punkt fröken Dulcineas förtrollning och det som hade tilldragit sig i Montesinos’ håla, jämte den anvisning Merlin hade lämnat honom för att taga henne ur förtrollningen, nämligen att Sancho skulle gissla sig. De båda adelsmännen funno det högsta nöje i att höra D. Quijote berätta de besynnerliga tilldragelserna i hans historia och blefvo lika förundrade öfver hans tokerier som öfver det fina sätt hvarpå han berättade händelserna. På ena stället höllo de honom för klok, och på ett annat ställe damp han ned för dem till förryckt, utan att de kunde afgöra om de skulle gifva honom ett hedersrum i förstånd eller i dårskap.
Sancho slutade sin måltid, lämnade värden med stor fallenhet för att slå korsben[2] samt gick till sin herres rum och sade vid inträdet: »Mina herrar, jag vill dö på att författaren till den här boken, som Eders Nåder ha, vill att vi skola ha en gås oplockad med hvarandra; jag skulle bara önska, efter han kallar mig storätare, såsom Eders Nåder säga, att han inte också kallar mig storsupare.»
— »Jo, det gör han visst, sade D. Gerönimo, men jag minnes ej nu på hvad sätt, fastän jag vet att hans yttranden låta bra illa och äro öfvermåttan lögnaktiga, såsom jag märker På den redlige Sanchos fysionomi, som är här tillstädes.»
— »Herrarna kunna tro mig, sade Sancho, att den Sancho och den D. Quijote, som förekomma i denna historia, måste vara helt andra än som uppträda i den af Sidi Hamét Benengelí författade; de senare, det är vi det: min husbonde, tapper, klok och förälskad, och jag själf, enfaldig, lustig och hvarken storätare eller storsupare.»
- ↑ Frågorna äro närgångna, men få sin ursäkt däraf att D. Juan nyss läst Avellanedas bok, och i andra kapitlet däraf låter författaren Aldonza Lorenzo skrifva ett bref till D. Quijote, där hon hotar honom med stryk, emedan han kallat henne prinsessa och Dulcinea, hvarpå D. Quijote, stucken af hennes otacksamhet, uppsäger henne tro och kärlek samt, såsom tecken därtill, antager namnet El Caballero Desamorado (den som kommit från sin kärlek).
- ↑ Sp. dejando hecho équis al ventero = lämnade värdshusvärden gjord till ett X, detta tydligen med anledning af benägenheten att slå korsben.
