22
den. När hertigen, hertiginnan och D. Quijote sågo detta, gingo de emot henne ungefär tolf steg för att mottaga henne. Hon knäföll då och yttrade med ett snarare groft och sträft än fint och lent målföre: »Må det täckas Eders Högvälborenheter att icke bete denna deras tjänare, tjänarinna menar jag, så stor artighet, ty, så smärterik som jag är, skall jag ej vara i stånd att uppfylla min skyldighet, emedan min sällsamma och oerhörda olycka tagit från mig vettet och fört det jag vet ej hvart, men mycket långt bort måtte det vara, ty, ju mera jag söker det, dess mindre finner jag det».
— »Vettlös, fru grefvinna, svarade hertigen, vore den som icke af hela eder person insåge edert värde, hvilket, utan vidare granskning, är förtjänt af all artighetens grädda och all belefvad kruserlighets blomma.»
Med detsamma fattade han hennes hand, lyfte upp henne och förde henne till en stol bredvid hertiginnan, som likaledes mottog henne med stor höflighet. D. Quijote stod tyst, och Sancho var färdig att dö af nyfikenhet att få se ansiktet på damen Trifaldi och på någon af hennes många kammarfruar; men det var omöjligt, så länge de icke själfmant och frivilligt aftogo sina slöjor.
När så alla höllo sig stilla och iakttogo tystnad, i afbidan på hvem som skulle bryta den, då gjorde den smärterika kammarfrun det med dessa ord: »Jag tillförser mig, stormäktige herre, skönaste härskarinna och välförståndigaste närvarande, att min bedröfligasthet skall i edra allersomädlaste hjärtan finna ett icke mindre vänligt än storsinnadt och smärtsamt deltagande, ty den är sådan att den kan röra marmorblock, smälta diamanter och uppmjuka stålsättningen hos de mest förhärdade hjärtan i världen; men, innan den framträder offentligen till edra hörselverktyg, för att icke säga öron, skulle jag önska att man gjorde mig underkunnig om i detta gille, församling och sällskap finnes den allraförädlaste riddaren Don Quijote af la Mánchasta och den vapendragarligaste Panza.» — »Panza är här, sade Sancho innan någon annan hann svara, och den Don Quijotaste likaså, och alltså kan ni, bedröfligasta kammarfruasta, säga hvad ni behagastar, ty alla äro vi färdiga och bereddaste att vara era ödmjukaste tjänaraste.»[1]
Härvid steg D. Quijote upp och, ställande sitt tal till kammarfrun Smärterik, sade han: »Om edra bekymmer, betryckta dam! kunna lofva sig något hopp om afhjälpande genom något slags tapperhet eller kraftåtgärder af någon vardrande riddare, så skola mina, om än svaga och obetydliga,
- ↑ Ultra posse nemo obligatur d. v. s. ingen är förpliktad att göra mer än han förmår, är en gammal god sats och som med fog må kunna åberopas, när det gäller öfversättningen af ett stycke där Cervantes roat sig att med ett hittills oupphunnet mästerskap parodiera det i spanskan (och visserligen äfven i italienskan) ymniga bruket af superlativer. Texten lyder i all sin galna uppsluppenhet sålunda: Confiada estoy, señor poderosísimo, hermosísima señora y discretísimos circunstantes, que ha de hallar mi cuitísima en vuestros valerosísimos pechos acogimiento no menos plácido que generoso y doloroso, porque ella es tal, que es bastante á enternecer los mármoles, y á ablandar los diamantes, y a molificar los aceros de los mas endurecidos corazones del mundo; pero ántes que salga a la plaza de vuestros oídos, por no decir orejas, quisiera que me hicieran sabedora si está en este gremio, corro y compañía, el acendradísimo caballero Don Quijote de la Manchísima y su escuderísimo Panza. — El Panza —antes que otro respondiese, dijo Sancho — aquí está, y el Don Quijotísimo asimismo, y así, podréis, dolorosísima dueñísima, decir lo que quisieridísimis, que todos estamos prontos y aparejadísimos á ser vuestros servidorísimos. Att hänga superlativ-ändelser på substantiver är, redan det, ett vågstycke, men att göra det på ett verb har väl ingen försökt före Cervantes, än mindre lyckats så väl därmed som han.
