helt och hållet användas till eder tjänst. Jag är D. Quijote af La Mancha, hvilkens värf det är att bistå nödlidande af alla slag; och när så förhåller sig, såsom det verkligen gör, så behöfven I, min nådiga, icke fika efter folks välvilja eller söka efter någon lång inledning, utan endast rätt och slätt samt utan omsvep berätta edra lidanden, ty öron lyssna till eder, hvilka skola kunna om icke afhjälpa dem, åtminstone hysa medkänsla för dem.»
När kammarfrun Smärterik hörde detta, gjorde hon min af att vilja kasta sig för D. Quijotes fötter, ja hon kastade sig verkligen ned för dem och, sträfvande att omfatta dem med gina armar, sade hon: »För dessa fötter och ben nedkastar jag mig, oöfvervunne riddare! emedan de äro det vandrande ridderskapets grundstöttor och pelare; dessa fötter vill jag kyssa, på hvilkas steg hela räddningen ur min olycka hänger och beror. O tappre vandrande, hvilkens verkliga bedrifter lämna långt efter sig och fördunkla en Amadis’, en Esplandians och Belianis’ uppdiktade!» Och, lämnande D. Quijote, vände hon gig till Sancho Panza, fattade hans händer och sade: »O du, den trognaste vapendragare som någonsin tjänat en vandrande riddare i nuvarande eller framfarna tidehvarf, du hvars förträfflighet är ännu större än min följeslage Trifaldins skägg, nu här tillstädes! väl kan du berömma dig att, när du tjänar den store D. Quijote, du på ett outrannsakeligt sätt tjänar hela skocken af riddare, som handterat vapen i världen. Jag besvär dig vid allt hvad du är skyldig din allersomtrognaste förträfflighet, att du varder mig en god förespråkare hos din herre, på det han genast må bispringa mig, allraödmjukaste och allraolyckligaste grefvinna.»
Härtill svarade Sancho: »Att min förträfflighet, nådiga min fru, skulle vara lika stor och vidlyftig som er kammarjunkares skägg, det gör för mig bra litet till saken: måtte jag bara hålla min själ i ordning med skägg och mustascher, när hon skall skiljas hädan, det är det som det kommer an på[1], för skägget här på jorden frågar jag inte vidare efter; men äfven en sådan där knepigbhet och litania förutan skall jag tala vid min herre, — som jag vet håller af mig, isynnerhet nu då han behöfver mig för en viss saks skull, — att han bistår och hjälper Ers Nåd i allt hvad han förmår. Om därför Ers Nåd vill packa upp sitt bekymmer och förtälja oss det och låta oss hållas, så skola vi nog alla komma omsams.»
- ↑ Detta Sanchos tal är alldeles obegripligt, om man ej får antaga, att Cervantes möjligen känt till en af Clemencin åberopad anekdot, som förekommer i ett af Gaspar Lucas Hidalgo omkring 1605 utgifvet arbete och där det berättas att, när en glatthakad och föga klyftig ungersven en gång var utsatt för drift af sina kamrater, hvilka påstodo att en karl som han borde ha en mustasch som kunde lindas bakom örat, han skall hafva svarat helt fromt: »Mustascher är det bäst att vi ha i själen, ty de här andra ligger det ingen makt uppå.» Måhända hade äfven Cervantes läst historien; i alla händelser var den ju en godbit att taga vara på, och i hvems mun skulle han väl lägga det löjliga yttrandet om ej i Sanchos?
