Rudigers, eller Bootes eller Peritoa, som Solgudens hästar påstås heta[1], ej heller Orelia, som den häst på hvilken Goternas siste konung, den olycklige Rodrigo, red fram i den strid, där han miste lif och rike.»
— »Jag vill slå vad, sade Sancho, att, eftersom de inte ha gett honom något af de berömda namnen på så ryktbara hästar, ha de nog inte heller gett honom namnet på min herres häst Rocinante, hvilket[2] likväl i lämplighet öfverträffar alla de nu nämnda.»
— »Så är det, svarade den skäggiga grefvinnan; men hans namn passar honom ändock väl, ty han heter Vinge Tappeträä[3], och det stämmer bra därmed att han är af trä och med tappen som han har framtill och med hans snabba lopp, och i fråga om namnet kan han alltså väl mäta sig med den berömde Rocinante.»
— »Namnet misshagar mig inte, genmälde Sancho; men med hvad för slags betsel eller grimma styres han?»
— Jag har redan sagt, svarade damen Trifaldi, att det sker med tappen, ty, om ryttaren vrider den åt ena eller andra hållet, får han hästen hvart han vill, vare sig genom luften, eller strykande längs utefter jorden så att han nästan sopar marken, eller medelvägen, hvilken är den man bör söka och följa vid alla välbetänkta företag.»
— »Nog skulle jag vilja se honom, sade Sancho; men att tänka att jag skall sätta mig upp på honom, hvarken i sadeln eller bakpå, det är som att vilja plocka päron på almträd. Det är allt snyggt att, när jag med nätt nöd kan hålla mig kvar på min grålle och i en sadel som är mjukare än silke, så skall folk nu vilja att jag skulle hålla mig uppe på en hästländ af bara trä utan något slags dyna eller annat underlag! För tusan! jag ämnar inte låta mörbulta mig för att få skägget af någon! En hvar må raka sig som det bäst bär till för honom, men jag tänker inte följa med min herre på en så lång resa, isynnerhet som jag måtte väl inte vara så nödvändig för afskrapningen af de här skäggen, som jag är för att ta fröken Dulcinea ur hennes förtrollning.»
— »Jo, det är just det ni är, svarade damen Trifaldi, ty utan er närvaro hör jag att vi ingenting kunna uträtta.
— »Hjälp, hjälp! skrek Sancho; hvad ha vapendragare att göra med sina herrars äfventyr? Skola dessa ha lof att få äran för dem som de bringa till ett lyckligt slut, och vi ha allt besväret? Nej, vid min arma lekamen! Om ändå historieskrifvarne sade som så, att herr riddaren den och den
- ↑ Af Ovidius (Metamorfoserna II: 153, 4) uppgifves solguden hafva fyra hästar, som hette Pyrocis, Eous, Æthon och Phlegon; men, som Don Ramon Mainez mycket riktigt anmärker, bör man komma ihåg att det är damen Trifaldi som talar, och man kan ej begära att hon skall hafva varit alldeles väl underrättad hvarken om hästarnas antal eller deras rätta namn.
- ↑ Det spanska relativpronominet kan på detta ställe afse såväl själfva hästen som hans namn, och många antaga det förra alternativet samt öfversätta i enlighet därmed hvilken; men Sancho kan omöjligt tänkas jämföra gamle skranglige Rocinante med diktvärldens yppersta springare, hvaremot namnet visserligen kunde anses vara lämpligt, särskildt om man påminner sig den uttydning däraf som författaren lämnat redan i förra delens första kapitel, att »han förut varit arbetshäst, innan han blifvit hvad han nu var, nämligen framför och förnämligare än alla arbetshästar i världen.»
- ↑ På spanska kallas han Clavileño el Alígero = Trätapp den Bevingade.
