46
vapendragerliga hudstrykningen varder fullgjord, skall den hvita dufvan, fri från de förpestande gamfalkar som förfölja henne, se sig i sin kuttrande älsklings famn: ty så är förordnadt af den vise Merlin, öfverste häxmästare för alla häxmästare.
När nu D. Quijote hade läst inskriften på pergamentet, insåg han tydligt att i den talades om Dulcineas lösande ur förtrollningen; och, innerligt tackande Himlen att han med så ringa fara utfört ett så stort värf som att återförskaffa deras fina hy åt de vördiga, numera ej synliga kammarfruarnas anleten, begaf han sig dit där hertigen och hertiginnan lågo utan att ännu hafva kommit till sans igen, fattade hertigen vid handen och sade: »Hej, ädle herre, friskt mod, friskt mod! det är ingenting alls; äfventyret är redan öfverståndet utan alt någon kommit till skada, såsom det tydligt visas af den skrift som är fästad vid denna stång.» Så småningom och likt en som vaknar från en tung sömn, kom hertigen åter till sans, och på samma vis hertiginnan och alla de andra som lågo utsträckta i trädgården, med så lifliga tecken till undran och förskräckelse att de nästan kunde komma en att tro, att det som de så väl förstodo att låtsa för ro skull hade vederfarits dem på fullt allvar.
Hertigen läste plakatet med halft tillslutna ögon och skyndade sedan med öppna armar att taga D. Quijote i famn och säga honom, att han vore den ypperste riddare som man någonsin sett i något tidehvarf. Sancho gick och tittade efter den Smärterika, för att se huru hennes ansikte toge sig ut utan skägg och om hon vore så vacker det förutan som hennes ståtliga väsen lofvade; men det sades honom att, just som Tappeträä föll brinnande genom luften och ned på marken, hade hela kammarfru-skvadronen jämte damen Trifaldi försvunnit och att de redan voro rakade och utan fnugg.
Hertiginnan frågade Sancho huru det hade gått honom på den långa färden. Därtill svarade Sancho: »Jag, señora, kände att vi, som min herre sade mig, flögo genom eldkretsen, och jag ville lossa litet för ögonen på mig; men husbonden, som jag bad om lof att få göra det, tillät det icke. Som jag här en viss anstrykning af nyfikenhet och att vilja ta reda på det man förmenar och undanhåller mig att få veta, sköt jag emellertid, helt varligt och utan att någon såg det, tätt intill näsan undan ett stycke af duken som satt för mina ögon, och där blickade jag då mot jorden, och det tycktes mig att hon i sin helhet inte var större än ett senapskorn, och männi-
