nat som kunnat gifva en dålig tanke om hans fina belefvenhet, utan där sluppo upp ett par dussin maskor på hans ena strumpa, hvilket gjorde henne lik ett fönstergaller. Den gode herren vardt öfvermåttan bedröfvad, och han skulle gärna hafva gifvit till ett uns silfver för ett kvintin grönt silke: jag säger grönt silke, därför att strumporna voro gröna.
Här har Benengelí utropat och skrifvit: »O fattigdom, fattigdom! jag förstår ej hvad som förmådde den store Córdoba-skalden[1] att kalla dig en helig, tacklös gåfra; jag, ehuru en Mor, vet ganska väl genom min umgängelse med kristna, att heligheten består i kärlek, ödmjukhet, tro, lydnad och fattigdom; men det oaktadt påstår jag, att den måste vara mycket gudelig som låter sig nöja med att vara fattig, såframt det icke är det slags fattigdom hvarom en af deras heligaste män sagt: Bruken all ting såsom om I ej brukaden dem[2], och detta kalla de andelig fattigdom; men du andra fattigdom! — ty dig talar jag nu om, — hvarför skall du sätta åt män af adel och god börd mera än annat folk? hvarför tvingar du dem att smeta svärta på hålen i deras skor och att i sina rockar hafva somliga knappar af silke, andra af tagel och ännu andra af glas? hvarför skola deras halskragar alltid vara skrynkliga som sallatsblad och ej stärkta och pipade?» (Häraf kan man märka huru gammalt bruket är med stärkelse och pipade halskrås.) Och därpå fortsatte han: »Stackare den som är af god börd och får behandla sin heder som en sjukling, som äter illa och för stängd dörr och sedan gör sin tandpetare till en hycklare, när han kommer ut på gatan, efter att icke hafva ätit någonting som fordrar tändernas rengörande! Stackare den, säger jag, som har en lättskrämd hederskänsla och tror att man på en mils afstånd upptäcker hans lappade sko, hans af svett nersmorda hatt, hans trädslitna ytterrock och hans hungriga mage!»[3]
Allt detta kom åter för D. Quijote, när hans maskor sluppo upp; men han tröstade sig vid att finna att Sancho hade lämnat kvar åt honom ett par resstöflar, som han beslöt laga på sig nästa dag. Omsider lade han sig, tankfull och bekymrad så väl för saknaden efter Sancho, som öfver det ohjälpliga missödet med strumporna, dem han skulle hafva stoppat, om också med silke af annan färg, hvilket är ett af de största fattigdomsbevis som en adelsjunker kan gifva under förloppet af en långvarig torftighet. Han släckte ljusen; det var varmt, och han kunde icke sofva; han steg upp ur sängen och öppnade på glänt ett gallerfönster, som vette åt en
- ↑ Denne var Juan de Mena (1412—1456), och orden återfinnas i hans El Laberinto, copla 227. Ormsby misstänker att det ligger någon skalkaktighet i det för Mena valda epitetet, enär det skulle ha gjort den på Cervantes’ tid så högt uppburne Góngoras beundrare ursinniga att höra någon annan än deras mästare kallas den store Córdoba-skalden.
- ↑ Paulus i I Korint. 7,31.
- ↑ Den spanska lågadeln måtte i slutet af XV:e och förra hälften af XVI:e seklet hafva haft mycket svårt att taga sig fram, ty fattiga adelsmäns trångmål utgöra ett älskligsämne för den tidens novellister och dramaturger. Så har det behandlats af, bland andra, de tre stora humoristerna, författaren till Lazarillo de Tormes, Cervantes här, och Quevedo i El Gran Tacaño; skillnaden i deras framställningssätt är ganska märkvärdig.»
