Här upphörde den älskogskranka Altisidoras sång och begynte D. Quijotes förskräckelse, hvilken, dragande en djup suck, sade till sig själf: »Att jag skall vara en så olycklig vandrande riddare, så att det ej finnes en ungmö som ser mig utan att blifva kär i mig! Att den oförlikneliga Dulcinea af Toboso skall vara så vanlottad, att man ej unnar henne att ensam fröjdas åt min ojämförliga trofasthet! Hvad viljen I henne, I drottningar? hvi förföljen I henne, I kejsarinnor? hvarför ansätten I henne så hårdt, I fjorton och femton års tärnor? Låten dock, jag beder eder, låten dock den arma triumfera, fägna sig och yfvas öfver den lott Amor velat beskära henne, då han bragt mitt hjärta att underkasta sig och min själ att gifva sig henne i våld. Betänk, förälskade skara, att endast för Dulcinea är jag af mandelmassa och bröstsocker, men för alla andra af flinta; för henne är jag honung, men för eder bittervatten[2]; för mig är endast Dulcinea den fagra, den förståndiga, den sedesamma, den förträffliga och den högättade, men de andra de fula, de enfaldiga, de lättfärdiga och de af sämsta börd. För att vara hennes, och ingen annan kvinnas, har naturen kastat mig hit till världen; må Altisidora gråta eller sjunga, eller Madame[3] förtvifla, för hvars skull man genompryglade mig i den förtrollade morens slott, så skall jag, kokt eller stekt, ändock vara Dulcineas, ständigt ren, höfvisk och kysk, till trots för alla trolldomsmakter på jorden.»
Med dessa ord slog han hårdt igen fönstret och, harmsen och förtretad som om någon stor olycka drabbat honom, gick han i säng, och där skola vi för det närvarande lämna honom, ty nu kallar oss den store Sancho Panza, som vill tillträda sitt ryktbara ståthållarskap.
Noter.
1 Hela denna långa inledning har med skäl blifvit klandrad såsom una algaravía que no se entiende, d. är som ett obegripligt sammelsurim, hvilket helst hade bort alldeles strykas. Hvad särskildt beträffar novellen om den dåraktiga Förvetenheten, må här blott tilläggas att, trots det Cervantes berömmer densamma för ett fint och konstnärligt arbete,
- ↑ Till denna romans, som naturligtvis med flit är hållen i sin burleska stil, må följande anmärkas. Jaca är en liten obetydlig, men mycket gammal stad i Aragonien, i en vild bergstrakt uppe bland Pyrenéerna. — Dulcineas rykte skall, enligt originalet gå från Henáres till Jaráma, från Tajo till Manzanáres, och från Pisuerga till Arlanza; men Henáres och Manzanáres äro båda små bifloder till Jaráma, som i sin ordning utfaller i Tajo, och det af dem genomflutna området är icke synnerligen vidsträckt. Detsamma gäller om trakten mellan Arlanza och Pisuerga, af hvilka den förra inflyter i den senare, och denna därefter i Duero. Ett par afvikelser hafva måst vidtagas i öfversättningen för versens skull. — Med »den Enda» anspelade Cervantes troligen på en stor pärla om nära 55 karats vikt, som tillhörde kronjuvelerna och gick förlorad i slottsbranden 1734; ända till 1691, då hennes make uppfiskades på samma ställe där hon själf blifvit tagen, hade hon varit känd under namnen peregrina, huérfana och sola.
- ↑ Egentligen aloemos, alcíbar.
- ↑ I spanskan brukades Madama, och det ej blott i riddareböckerna, om höga damer af främmande nationer; så mycket löjligare blir då dess användning på den asturiska bondjäntan Maritornes.
