77
Man förde fram honom och, när Sancho fick se honom, sade han: »Min gode man, gif mig den där käppen, ty jag behöfver den.» — »Mycket gärna, svarade gubben; här är den», och därmed lämnade han den i Sanchos hand. Sancho tog den, gaf den åt den andre gubben och sade till denne: »Gå med Gud, ty nu har I er betalning.» — »Jag, herre? svarade gubben; är då denna rörkäpp värd tio dukater i guld?» — »Jo, sade ståthållaren, eller ock är jag den största fårskalle i världen; och nu skall det visa sig om inte jag har hufvud på skaft för att kunna ståthållra för ett helt kungarike», och han befallde att rörkäppen där i allas närvaro skulle sönderbrytas och öppnas. Så skedde, och inuti densamma fann man tio dukater i guld.
Alla blefvo förvånade och ansågo sin ståthållare för en ny Salomo. Man frågade honom hvaraf han kunnat sluta att de tio dukaterna funnes i rörkäppen, och han svarade att, när han såg huru gubben som svor lämnade sin vederpart käppen, medan han gick eden, och därpå betygade att han verkligen och sannfärdeligen hade gifvit honom betalning, samt efter aflagd ed bad honom att få käppen tillbaka, då hade det fallit honom in att betalningen för krafvet funnes i käppen; och häraf kunde det inhämtas att, äfven om de styrande äro några dumhufvuden, Vår Herre emellanåt leder dem vid deras domslut. Dessutom hade han hört kyrkoherden i sin hemort berätta ett liknande fall med detta[1], och han själf hade ett så godt minne att, om han inte glömde det som han ville komma ihåg, skulle det inte finnas maken till minne på hela ön.
Slutet på saken blef att gubbarna gingo bort, den ene skamflat och den andre belåten, och de närvarande stannade kvar intagna af förundran, men den som uppskref Sanchos ord, handlingar och åtbörder kunde ej blifva ense med sig själf, om han skulle anse och anteckna honom som ett dumhufvud eller en klok karl.
Knappt var detta mål afgjordt, då i domsalen inträdde en kvinna, hvilken höll hårdt fast i en karl, klädd som en välmående boskapshandlare, och med höga rop sade: »Rättvisa, herr ståthållare, rättvisa! och får jag den ej på jorden, skall jag gå och söka henne i himlen. Min hjärtans herr ståthållare! denne gemene karl fick fatt i mig midt på fältet härute och brukade min kropp som om den hade varit en disktrasa, och, ve mig stackare! tog ifrån mig hvad jag bevarat i mer än tre och tjugu år, försvarande det mot morer och kristna, mot infödingar och främlingar, och jag, alltjämt så
- ↑ En liknande berättelse, ehuru med annat slut, finnes ganska riktigt hos den förut i dessa noter omnämde Jacobus a Voragine, hvars Legenda aurea i lefvernesbeskrifningen öfver S:t Nicolaus af Bari förtäljer den samma så, att den bedragne var en jude, och bedragaren, som svurit vid den helige Nicolai altare att han hade betalat, blef vid utgången från domsalen öfverkörd och dödad på gatan af en vagn, hvarvid hans käpp sönderslogs och mynten rullade ut; juden skyndade dit vid underrättelsen om hvad som händt och gjorde det löfte, innan han mottog penningarna att han skulle låta döpa sig, om helgonet återuppväckte den döde till lif. Det behöfver knappt sägas, att underverket skedde och han värdt döpt.
