89
Sancho vardt bestört, och de närvarande låtsade äfven vara det; han vände sig nu till hofmästaren och sade till honom: »Hvad som för tillfället är att göra, och det bör göras genast, är att sätta doktor Stark i ett underjordiskt fängelse, ty, skall någon taga lifvet af mig, lär det väl vara han, och det med en långsam död och den värsta af alla, nämligen hungerdöden.»
— »Jag också, sade taffeltäckaren, tycker att Ers Nåd ej bör äta af allt som här står på bordet, ty det har blifvit skickadt af några nunnor, och, som man plägar säga, bakom korset står hin onde på lur.»
— »Det nekar jag inte för, svarade Sancho; gen mig nu ett brödstycke och så där en fyra skålpund drufvor, för i dem kan det då inte komma något gift, och jag kan verkligen inte stå mig utan mat; och är det nu som så att vi skola hålla oss färdiga till dessa striderna som hota oss, så är det nödigt att ha ordentligt kosthåll, för det är magen som stärker modet, och inte modet magen. Och ni, sekreterare, svara min nådige herre hertigen och säg honom, att det skall ske som han befaller och på det sätt han befaller, till punkt och pricka; och så skall ni ge min nådiga fru hertiginnan en handkyss ifrån mig, och att jag ber henne att hon inte glömmer att med ett ilbud skicka mitt bref och klädesbyltet till min hustru Teresa Panza, för det skall jag ta som en stor ynnest, och jag skall vara angelägen om att tjäna henne i allt hvad i min förmåga står; och i förbifarten kan ni passa in en handkyss till min herre Don Quijote af La Mancha, så att han kan se att jag är tacksam för hans bröd; och ni som en skicklig sekreterare och god biskayer kan lägga till allt hvad ni behagar och som bäst passar sig; och duken nu af här eller gen mig något att äta, så skall jag nog komma till rätta med så många spioner och mördare och trollkarlar som vilja öfverfalla mig och min ö.»
I detsamma inträdde en page och sade: »Härute står en bonde och vill tala med Ers Nåd i en angelägenhet, som, efter hvad han påstår, är af stor vikt.»
— »Det är för besynnerligt, sade Sancho, med sådana här människor som ha något att andraga: är det möjligt att de kunna vara nog enfaldiga att ej inse, att dylika timmar som denna inte äro de rätta för att komma och afhandla deras saker? Vi ståthållare, vi domare, äro vi kanhända inte människor af kött och blod och som behöfva att man låter oss hvila ut, så länge som nödvändigheten det kräfver? utan så
