skulle jag ha satt honom att studera till doktor, för att han inte behöfde vara afundsjuk på sina bröder kandidaten och licentiaten.»
— »Således, sade Sancho, om er hustru inte hade dött eller de inte hade tagit lifvet af henne, så vore I nu inte änkling.»
— »Nej, señor, visst inte», svarade bonden.
— »Så till vida äro vi på det klara, sade Sancho; gå på, käre vän, ty nu är det snarare tid att sofva än att afhandla affärer.»
— »Nåväl då, sade bonden, denne min son, som skall bli kandidat, vardt kär i en flicka i samma by, vid namn Klara Perlerina, dotter till Anders Perlerino, en mycket förmögen bonde; och det här namnet Perlerin ha de inte efter sina förfäder eller eljest efter släkten, utan därför att alla i den familjen så äro de perlatiska[1], d. v. s. giktfulla, och för att bättra på namnet kallar folk dem Perlerin, fastän, skall en säga sanningen, så är då tösen som en pärla från Österland, och, ser en benne på högra sidan, så ser hon ut som ett blomster på marken; på vänster sida är det inte alldeles så, för där fattas det henne det ögat, som hon miste i kopporna; och fastän koppärren i hennes ansikte äro både många och stora, säga ändå de som hålla af henne, att de inte äro några ärr, utan gropar där hennes älskares hjärtan begrafvas. Hon är så snygg af sig att, för att inte smutsa ner ansiktet, hon bär näsan som en skulle vilja säga upptornad, så att det ser ut alldeles som om den håller på att springa sin väg från munnen, och med allt det ser hon riktigt öfverdådigt bra ut, för hon har en stor mun och, om där inte fattades en tio, tolf framtänder och oxeltänder, kunde den gå i bredd och täfla med de mest välskapta. Om läpparna har jag ingenting att säga, för se de äro då så fina och tunna att, om det vore brukligt att haspla läppar, kunde en få en härfva af dessa; men, som de ha en olika färg med den som läppar vanligtvis ha, se de rent underbara ut, för de äro spräckliga af blått och grönt och violett; och herr ståthållaren får ursäkta att jag så här stycke för stycke afmålar hennes egenskaper, efter hon ändå till sluts skall bli min dotter, ty jag håller af henne, och hon misshagar mig inte.»
— »Måla på I, så mycket I har lust, sade Sancho, ty er målning roar mig, och, hade jag fått middag, kunde jag ej ha önskat mig bättre efterrätt än det porträttet ni nu har gjort.»
- ↑ Sp. perlático, simpelt uttal för paralítico.
