92
— »Det får jag riktigt tacka för, svarade bonden, och hvad som inte kan ske nu, kan det bli framdeles; och jag säger, señor, att, kunde jag afmåla hennes behaglighet och hennes höga växt, så vore det någonting förundransvärdt, men det går inte för sig, för den orsakens skull att hon är så hopkrumpen och har hufvudet så långt ner mellan axlarna och knäna uppdragna intill munnen, men i alla fall kan en ändå se att, om hon kunde räta på sig, skulle hon stöta hufvudet mot taket, och hon skulle redan ha gett min kandidat sin hand som brud, om inte för det att hon inte kan sträcka ut henne, för hon är full med giktknölar, men i alla fall kan en se på hennes breda och fårade naglar, att nog är handen bra och skapt som hon skall vara.»
— »Det är bra, sade Sancho, och antag nu, min vän, att I redan har afmålat henne från topp till tå; hvad är det då som I nu vill? Och kom till saken utan omsvep och krokvägar eller omesägningar och tillägg.»
— »Jag skulle önska, señor, svarade bonden, att Era Nåd visade mig den nåden och gåfve mig ett rekommendationsbref till flickans far, med begäran att han måtte vara så god och låta detta giftermål komma till stånd, eftersom vi inte äro så omaka hvarken med lyckans eller naturens gåfvor, för, sanningen att säga, herr ståthållare, är son min djäflabesatt, och det går ingen dag att inte de onda andarna anfäkta honom tre eller fyra gånger, och, emedan han en gång föll i elden, är hans ansikte skrumpet som ett pergament, och ögonen tåra sig och rinna något för honom; men han är så godsint som en ängel och, vore det inte för att han emellanåt slår och kindpustar sig själf, så vore han välsignadt beskedlig.»
— »Är det något mer I önskar, min gode man?» frågade Sancho.
— »Någonting mer önskade jag nog, sade bonden, fastän att jag inte vågar mig te’ och komma fram med det; men låt gå, för det skall ändå inte ligga och ruttna i bröstet på mig; det får då gå hur det vill. Jag säger därför, señor, att jag skulle allt önska att Eders Nåd gåfve mig en tre hundra eller sex hundra dukater som hjälp till hemgiften åt min kandidat, till bosättningshjälp menar jag, för de skola ju ändå ha sitt eget, utan att vara utsatta för att svärföräldrarna lägga sig I deras saker.»
— »Tänk efter om det är något mer I önskar, sade Sancho, och låt inte försagdhet eller blyghet hindra er att säga det.»
