Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


JORDEN.
LAZARUS KOMMER TILL DEN RIKA KVINNAN

Man ska vara bra rik för att nödgas välja ett slott till sommarställe. Stugan är bättre, man bor närmre jorden. Sommaren är en tid då folk ogärna sitter på stolar; man föredrar förstutrappan eller bara backen. Det gäller att vara enkel. Urgamla kläder tagas fram och rustas upp nödtorftligen. Hur väl trivs man inte i dem! Byxan får en kådfläck, rockärmen en rispa och man trivs ännu bättre. Det är hederliga gamla kläder, säger man, jag bryr mig inte om att de är lite sjaskiga. Man tycker om att bli sedd i dem. Det kommer främmande! Vad bryr jag mig om det? Jag tänker inte byta. Tål de inte se en enkel bonne (eller fiskare) så får de vända om. Man går emot dem med händerna nedstuckna i rockfickorna så att plagget förlorar det lilla av fason, det ännu äger. Man är enkel och rättfram. Ibland gör man kanske som kontorschefen herr Andersson: lagar egenhändigt ett par kasserade smokingpantalonger med det klargröna bakstycket på en likaledes kasserad soffkudde. Varför skulle det präktiga tygstycket inte komma till användning? Fyllde det inte sin uppgift? Var står det skrivet att man inte kan bära en klargrön lapp i stussen? Så resonerar den sunde, sparsamme, över flärd och fåfänglighet upphöjde bonde, som vi alla äga inom oss. Innerst inne. Äga eller önska äga.


117