Sida:Chefen fru Ingeborg 1952.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

CHEFEN FRU INGEBORG

Men hon gjorde verkligen en upptäckt den dagen och de följande — hon upptäckte nya, d. v. s. hittills dolda drag i sin egen karaktär. Hon upptäckte en överdriven stolthet, en överdriven känslighet och sårbarhet, en överdriven härsklystnad — allt främmande drag för den bild av beskedlig, förståndig, lugn matrona, som hon dittills sett i sin självbespegling. Att hon ägnade just fästmannen och hans förhållanden ett så ihärdigt och överhettat intresse förklarade hon alltjämt på samma sätt. Det är min skyldighet som mor att gå till botten. Kanske var det en aning, en förkänsla, som kom henne att förkorta det vanliga uttrycket ”att gå till botten med saken”. De sista båda orden uteslöt hon.

Sedan svartsjukan i och med smålandstösens försvinnande mistat sitt föremål, blev det fantasiens uppgift att skapa ett eller flera andra. Men hennes fantasi var inte särdeles stark, än mindre var den tränad. Hon måste kasta hela sin varelse, alla sina sinnen in i kampen. Upptäcka! Upptäcka med ögon, öron, känsel, lukt, att varsna ett långt kvinnohår på hans rock, att lukta sig till en parfym, att plötsligt framkasta en förrädisk fråga för att med hörseln på spänn särskilja ett falskt tonfall, en ofrivillig bekännelse. En människa med starkare fantasi skulle haft mindre kroppslig möda. Hon skulle ha nöjt sig med några få ”fakta” och låtit fantasien sköta resten. Fru Ingeborgs kombinationsförmåga var svag. Visserligen blev även för henne varje kvinna eller kvinnlig sak, som kom i hans närhet, utgångspunkt för en svartsjukans tes, men hon förmådde inte finna de nödiga hypoteserna för att ”bevisa” sin sats. När hon en tidig morgontimme såg en ung flicka lämna fästmannens hus, kände hon sig övertygad om, att det var just från honom hon kom. Men hon kunde inte bevisa saken, vilket eljest för den tränade misstänksamme hade varit enkelt nog — nämligen så

240