( 137 )
XLVI.
Hans blad är för min syn; och i min sång
Hans eget lands ruin är tillagd massan
Af fallna stater, hvars förfall han sörjt,
Och hvars förstöring jag. Allt som då varit,
Är nu ej mer; beherrskande en verld,
Rom; sjelfva Rom, är ock af stormen kastad
I grus af allmänt fall och svart ruin;
Och vandrarn ser Titaniska skeletten, 24
Vrak af en annan verld, hvars aska än är varm.
XLVII.
Italien! dock i hvarje annat land
Ditt lidande bör ljuda och skall ljuda.
Du konstens moder, vapnens moder förr,
Vårt fordna värn, nu stjernan som oss lyser!
Hos dig vår lära föddes; vidt omkring,
För himmelrikets nycklar folken knäböjt.
Europen, ångrande sitt fadermord,
En dag dig frelsa, och tillbakakasta
Skall barbariets flod, försonande sitt brott.
XLVIII.
Oss Arno vinner med dess murars glans;
Etruriens Athén, i sina salar
Förtrollande, varaktig känsla tändt.
Af höjders krets omgjordad, gladt hon skördar
Sin säd och vin och olja. Ömnighet
Förljufvar lifvets värf med fyllda hornet.
Kring stränderna, der Arno flyter fram,
Blef nytids öfverflöd af handeln buret;
Begrafven lärdom steg, i morgonrodnad ny.
