( 150 )
LXXXV.
Af segrare var Sylla främst; men vår
Den visaste våldskräktarn, denne Cromvell
Ock störtade Senater, ja en thron
Till stupstock högg — odödlige rebellen!
Hvad brott det kräfs, en stund att vara fri,
Och rycktbar genom åldrarna! men nedom
Hans lycka, lurar återgäldnings lag.
Se blott hans dubbla seger och dess utgång.
Hån tvenne riken vann, mer lycklig dock att dö.
LXXXVI.
Den tredje dag af månaden, 44 som förr
Gjort allt, blott icke honom krönt; den dagen,
Har från sin våldsthron, sakta honom fört,
Och lagt hans mull i äldre mull att hvila.
Då röjde lyckan, huru rykte, makt
Och hvad vi ljufvast anse, och att vinna,
På branta vägar själens kraft förnött,
Är, i dess öga, mindre sällt än grafven.
Om likaså i vårt, hur olik blef vår dom! 45
LXXXVII.
Du bild förfärlig, som ännu är till,
I naket majestät och skepnansg alfvar —
Du skådat, under sorl af mördar hop,
Vid fot af blodet badad, Cæesar utsträckt,
Sig svepande i manteln, värdigt död,
Ett offer på ditt altar lagdt af makten
Som Gud och man beherskar, Nemesis.
Du likså föll, Pompé! — Månn' segerhjeltar
Mot kungar utan tal, mån dockor i ett spel?
