Företal.
Lord Byron har en gång yttrat den önskan att hans arbeten ej måtte öfversättas. Det har dock redan skett på flere språk; och för det närvarande, kan ett försök mer eller mindre i den vägen, vara likgiltigt. Hans rum bland store Skalder är dessutom så afgjort, att hans poetiska ära, äfven af en förfelad öfversättning, ej skulle i något land kunna fördunklas.
Childe Harold torde förtjena främsta rummet bland Lord Byrons poemer. Ämnet, liksom Odyséens, är en resa på haf och land. Det har gifvit ett öppet fält åt hans undransvärda konst att måla. Och de sköna taflor af naturen, af stora karakterer och händelser, af folkseder och fornlemningar m. m. som der förekomma, omvexla med de dystrare af hans eget mörka, djupt känsliga, stundom vilda lynne och deraf följande lidanden; så att då man läst Childe Harold, känner man dess författare, likasom hade man länge umgåtts med honom. Ja, oaktadt det hemska menskohat, han stundom yttrar, finner man sig icke böjd att hata honom. Något ädelt och stort i hans karakter, och en innerlig godhet som synes dold i den djupaste grunden deraf, ingifva snarare en viss tillgifvenhet och medlidande än hat. Hvilken olycka, att han bortrycktes af döden, vid de första stegen på en bana, der han måhända skolat framställa sig för verlden som en stor, äfven i andra afseenden än det poetiska snillets!
