170
hon förbuden: Kiällan syns wäl än, men äger intet the förr omrörde Egenskaper.
Thet är ock märckwärdigt hwad som finnes uppå Hiertums Skee uti en stor hög, nemligen 2:ne Rader lagda Stenar, som göra en figur af ett på Sidan liggande ofanteligt stort Qwinfolck, som ligger något bogen, wändandes Ryggen i öster åt kyrckan, men framdelen åt wäster. Platzen är belagd med små Sten, som ligga jämt med Jordemonen, så at formen eefter Benen, Låren ock hela Kroppen åfwan til jämte Brösten ock Halsen är klar til at se: Men hufwudet wisas 50 Steg ther ifrån bak om Ryggen äfwen uti en Rundel lagd med små Stenar, hwars twär-linea är wid pass 3 Steg lång. Berättelsen hwad thet skal wara, är thenna, som the ther omkring boende ge wid handen, nemligen at en Jättesa ther ligger begrafwen, hwilken kan hända är oskyldigt på then Platzen halshuggen, efter hufwudet ligger så långt från kroppen ock sedermera til åminnelse behedrad med sådant Grifft ställe.
Mer skrifwärdigt fins intet i thetta Pastoratet, dock bör ej obemält lämna, thet som sig tildragit 1648 d. 7 Oct. wid Strömmen genom ett förskräckeligit Jordfall, som dämde igen hela starcka Strömmen at thet blef stilla stående ock tog ifrån Norska tå för Tiden eller Bahus-Länske Sidan ock thetta Giället några 100:de famnar Åker ock Äng til 27 alnars diup, som blef kastadt åt gambla Swerget eller Tunhems Pastorat, såsom ett Förebod, at Landet strax ther efter skulle bli Swänskt, som thet nu är ock warit in emot 100:de år: Hwilken underlig Casus såsom ett faseligit ock förskräckeligit Guds wredes Straff kan bredare inhämtas af Kyrckoherdens Bref i Tunhem then tiden, hwilcket then
