Then Engelske Scribent Sheringham skrifwer therom således: Thet Nordiska folcket uprättade fordom åtskillige Monumenter af Marmor ock annor Sten, hwarpå blefwo skrefne theras Bedrifter.
Sådana Ättebackar med höga stora upreste Stenar finnas ganska många i hwart Pastorat, särdeles i Norrwiken. Ibland finnes wid thessa en stor diup hola med bred stor Sten öfwer, dock så, at man kan gå ther in ock stå raker: En sådan kallas här Dyr-Hus, antingen ther af, at wildiuren i ondt wäder sig ther skylte, emedan folcket kallar här på orten diur, Dyr, eller (som troligast är) efter the offrade diur i Hedendommen åt sina afgudar på sådana Hallar, som ther til woro helgade, icke annorlunda än Israels Barn, efter GUDs befalning, offrade Påskalambet etc. som the igenom Traditioner hördt ock altså til öfwerflöd ofta offrade sina egna Barn, måtte thet wäl heta Dyrhus, pretiosa domus.
Under sådana stora Hällar, wil man ock säga, at Jättar, Kämpar ock Resar haft sina Grafwar til Äreminne, dels för theras stora wäxt skuld, dels för theras Tapperhet ock dråpeliga gärningar, hwilcka förthenskuld kallas af gemene man Jätte-Grafwar.
Märckelige äro ock the otalige, store ock wide Sten-Rössior ock Högar alt med Kultersten mäst på höga Bärg wid Siökanten ja ock up i Landet wid Pass, som man skal fara igenom, hwilcka ej i Syndafloden, utan med flit af mennisko-händer synes wara så ihophämtade; ty tå the i gamla dagar hade hwarcken krut eller kulor, brukte the dels med sådana Stenhögar stena lefwandes en hop Missgärningsmän, som tå torde wara många ihop, dels betiente
