Om aftonen anlände wi til Tullgarn, derest wi förblefwo til d. 31. Under wårt wistande besågo wi det härwarande Tegelbruket, som drifwes med en hästwind; men skulle tilskynda långt större nytta, om wår stora Polhelms Lerbråka, den han redan för många år tilbaka hos sig wid Stiernsundsbruk anlagt, och den Herr Öfwersten Ehrenswerd med Cronans så stora fördel wid Fästningswerken i Finland, nu låtit inrätta, härstädes blefwe werkstäld. En dugtig Tegelslagare här, kan ej slå mer än 4 stenar i minuten, hwaremot med Herr Commerce Rådets upfinning 20 stenar på lika tid kunna strykas. Wid detta så wäl, som alla wåra Tegelbruk i allmänhet, är eljest at påminna, det leret ej allenast tages förnär up i dagen, derest det mäst är angripit af den salt, jorden och de rutna Vegetabilia med sig föra, utan ock at thet straxt anwändes, innan sådane salt genom regn och winterkölden blifwit utdragne och leret såldes afslammadt; ty är ock sådant Tegel swårare at torkas, långsammare at bränna, samt skörare i bruk och mindre waraktigt i fuktighet och luften.
Uti Köket blefwo wi warse en hund, som (uti et tramphjul af 3½ fots diameter, samt en 4 tums tjock horizontal Cylinder hwaröfwer streket lopp och förde den wid sjelfwa spettet fästade trissan af 8 tums diameter) wände stek, med samma behändighet och tystlåtenhet, som på andra Herregårdar wi sedt, en til åkerbruket och ängsskötsel wida tjenligare Torpare, det någonsin kan åstadkomma. Det synes ej wara swårare, at bruka slike eljest merendels onyttige djur til alla lätta konstwerks i gång hållande, hwartil människor, hwilkas flit och möda wår folkbrist fordrar til handaslögder, nu måste förspilla den dyrbara tiden.
