Öfwer natten hwilade wi under Kolmården i Wreta Gästgifwaregård. Uti stufwan wi innehade witnade bräderne i golfwet, det sågtimbret år 1699, då huset blifwit bygt, måste allmänt warit af en alns bredd. Det tillstånd, hwaruti wåra skogar råkat, och på hwars försämrande dageligen arbetas, lärer nu mera förbjuda så ömnog tilgång på sådane brädämnen.
Wid pass midt på den til Södermanland hörande Kolmården foro wi den andra Junii genom Stafsiö Gjut- och Styckebruk, mycket wäl och kostbart inrättadt, så til dam som werk. Wid Bälgorne för gjutugnen war allenast at påminna, det kamens skapnad ej tillät någon så jemn underhållning af blåst, som sådana werk nödwändigt behöfwa. Malmen berättades wara hämtad från Siösa. Wi funno här en del Nickhakar färdige för de nya Galererna, samt åtskillige Mörsare, efter Herr Öfwerste Ehrenswerds upgifne sätt, ganska rent och aktsamt gutne. Dessutan sågs ock et wackert förråd på kulor. Wid detta tillfället hemställes til wederbörandes ompröfwande, om icke kallbräkt malm såsom gifwande et sprödt jern, kunde til kulor, bomber och granater anwändas, samt den wälartade och segare besparas til de ämnen, som dem oumgängeligen ärfordra. En stor roste war här nyligen afbränd och malmen lacklupen. Uti en annan der bredewid tillämnad, war stort och härligt timber inlagt, och wid alla sidorne mogne och sälsynte storwerks trän inknute, der likwäl mindre gagnelige qwistar och rötter till desse behof borde nyttjas. I öfrigt grämde oss, at se de många häromkring gjorde swedjefall, samt så mångfaldigt annat ödande på skog, derest et så ädelt och dräcktigt werk är anlagdt. Wår olust ökades dock, då wi på andra sidan landamäret och skilnaden emellan Södermanland och Östergötland
