Så snart dette Frälse ändades widtager et ömkeligt medfarit, samt med brand och swedjande härjat land; och sågo wi wid de så kallade getryggar, derest för de resande så farliga afgrunder, sedan all skog och trän fallit för den omilda yxan, nu mera woro öpnade, på et stycke land af knapt en skeppas utsäde, öfwer 17 härliga medelålders Ekar, genom elden upofrade til knapt så mycken förwäntad säd, som kunde swara emot en deras minsta gren. En och annan uti dälderne anlangd enbladig såg, gör slut på de än elden undanslupne så stora Granar.
Det är undrans wärdt, at et land, som synes ämnat til skogs och timmertäkt, wiss boskapskötsel samt jordfrukt, och som genom utbyte af sådane des afkomster emot andra landsorters förråder, kunde både föda och til wälmågo befordra sina Inbyggare, skal emot dess natur, jordmån och lynne, twingas at bära någon ändock otilräckelig säd, med förlust af dess rätta och egentliga afwel. Och at wi efter så lång ärfarenhet, dock ej wilja tro den mening, at på alla ställen inrätta lika och samma näringssätt, är det, den allmänna ej allenast nödige utan ock enda lifgifwande rörelsen uti Rikskroppen, mäst hindrande sättet.
Uti Ösiö togo wi nattläger; men måste åter dagen derpå känna wår harm dymedelst förnyad, at wi snart sagt ej sågo någon annan än illa medfaren granskog, jämte några få ej bättre handterade Ekar, samt matjorden af ständigt svedjande så upbränd, at bara klappur och öhr allena nu mera utgöra jordmånen, ända till Wexiö, derest alla husen bestå af idel Gran. Och lär det här öfliga byggningssätt knapt kunna winna någon för orten och Inbyggaren önskelig och gagnande ändring, så länge wederbörande åtnöja sig at hämta kalk alt ifrån Calmar, och teglet flera mil ifrån
