Men at åter desse så ofta förekommande, hit och dit kastade fynd, til så stor myckenhet, igenom ej mindre än öfwer 4000 års ålder och förlopp, nästan oskadde framträngt sig til wår tid, hafwe wi redan bewist, genom de salts werkan, wattnen efter des flödande lemnat, och på sådane ställen nedlagt, och de der ifrån all luft, wäder och Sol frie och afstängde, förmåt ej allenast i sig sjelfwe behålla deras hela styrka och bewarande kraft, utan ock meddela de samme til alla med dem omgifne, och från luftens åtkomst lika frånskilde ämnen.
Hwad de nyare fynden beträffar, som bewisligen måste senare, än strax efter syndafloden blifwit af wattnen lemnade; så kunna de ej tillskrifwas annan händelse, än det, om ej dageliga dock årligen märkeliga wattnets sjunkande och aftagande, hwarpå å denne ort i synnerhet oemotsäjeliga rön och bewis sig förete. Wi wilje likwäl ej förmoda, det sådan mening, som, ehuru stödjande sig på gamla och säkra bewis, en del dock ännu för alt för ny och för mycket wågad anse, skulle kunna uttydas, såsom i ringaste måtto kränkande det talesätt, Skriften wid Noachs utgång utur den stannade arken brukar, at jorden war torr; och förwänte wi så mycket mindre en sådan wrång utläggning, som wi äre innerligen öfwertygade, at med denne utlåtelse, den del af jorden allena bör förstås, som de då lefwande sågo, och behöfwa kunde, samt at den store och all ting förutseende Skaparen welat med den räddade werldens hushållning, och til människoslägtets mera nytta, så föranstalta, det wattnen, i följe af deras föreskrefne mått til widare affallande, skulle aftaga och minskas, alt efter som de förökte jordens Inbyggare kunde, til deras bestånd och trefnad, kräfwa mera utwidgade
