Ewald.
371
vårdag 1759 gick han hemifrån, utan lof, utan afsked; med rekommendation från den preussiske ministern i Hamburg ilade han till Magdeburg. Han hade fått töfte om att blifva husar; han hoppades att genom sina bedrifter snart stiga till fänrik, ryttmästare, måhända general. Men i stället för att blifva husar, blef han till sin stora förtrytelse instucken i ett infanteriregemente; vid första tillfälle gick han öfver till österrikarne, hos hvilka han på grund af sin spensliga växt blef trumslagare och sedan underofficer. På faror var det ingen brist, lika så litet som på lust och mod att gå dem till mötes; i stormlöpningar och blodiga fältslag var han helst bland de främste; han låg för döden i Prag, och här var det munkarnes förbannelser, som satte hans mod på prof. Då Dresden (i Juli 1760) bombarderades och undsattes af Daun, var Ewald bland försvararne. Arendses bild följde honom öfverallt; den var hans sällskap under ensamma vakttimmar, hans säkra ledstjerna midt ibland fältlifvets förförelser. Så förflöto l, år. Han hade icke låtit höra af sig i hemmet, men man hade lyckats få reda på honom och köpt honom fri. Då det drog nt på tiden med afskedet, rymde han bort utan afsked och kom genom nya faror och besvärligheter lyckligt hem, i Oktober 1760.
De fantasier, hvilka fört Ewald som martyr lili Acthiopien, som hjelte midt in i sjuåriga kriget, voro, så att säga, hans första dikter. Så säger han sjelf och tillägger: »Jag var på den tiden så lungt ifrån både »att vilja och kunna skrifva vers, som en sprätt från att sjelf sy sina »kläder. Min brusande själ tillät mig ej att stanna vid den tarfliga före»satsen, att besjunga hjeltar, jag ville sjelf blifva hjelte. Blotta tankar »eller bilder kunde omöjligt bringa den till ro; det var efter handling, den • längtade. Man bör», tillägger han, »vara någorlunda kall för att kunna »skildra sin eld, och mig kunde först år och erfarenhet och lidanden af»kylä till skildrare». År och erfarenhet hade redan nu skingrat en del af de romantiska dunster, som qväfde poesiens gnista. Men hvad han jemte en mognare erfarenhet förde med sig hem — minnen af stora och rörande uppträden, af krigets lidelser och af den stilla naturen —. detta låg ännu länge och slumrade i bans själ. Han kastade sig in i de afbrutna studierna, tog nästa år sin filosofiska, det följande sin teologiska exa-, men, med högsta betyg; han blef, såsom flera yttranden gifva vid handen, förlofvad med Arendse. Det var då, som »man slet hans skyddsengel från honom». Arendse blef gift med en annan, icke engång lyckligt gift, Kör Ewald blef denna hjertesorg en källa till förtviflan, utsväfningar och olyckor under den följande hälften af hans korta lifstid, och tidigt stämde den hans själ i den högtidliga, melankoliska ton, som blef ett hufvuddryg i hans dikter, från de första till de sista.
24*
