372
6. Sknldestycken.
Han var nu på silt tjugonde år. »I strid med allt hvad man kallar timlig lycka», gaf han sin stämning luft i en allegorisk dikt på prosa; »Lykkens Tempel, en Brom-, Han hade skrifvit den blott för sig sjelf, till tidsfördrif; men hans vänner spridde den vidare, och efter att (i Jan. 1764) hafva blifvit insänd till prisdomrarne i »de skjonne Videnskabers Selskab», blef den upplagen i sällskapets skrifter. Härigenom fick han lust alt täfla om priset för en ode öfver Guds godhet. Han säg allgodheten tydligast uppenbarad i skapelsen, äktenskapet och försoningen; men detta lät sig bäst sammanfatta i ett lyriskt drama om syndafallet: »Adam og Eva». Ett sådant drama insände han; då han fick det tillbaka »til Forbedring», för öfrigt som ett arbete med glimtar af snille, förklarade han rent ut, att, när han icke kunde vara den förste skalden i sitt fädernesland, ville han icke vara den andre, och han beslöt att omarbeta sin dikt, tills den blef ett mästerstycke: Emellertid blef det för honom klart, att, hvad han framför allt behöfde, var läsning, och nu fattade han den föresatsen att i två år icke sätia pennan på papperet, utan blott liisa. (inder denna mellantid inlräifade Frederik den ötes död, i Februari 1766. Det var landssorg i Danmark; val skulle ske af kantater vid kungens likbegängelse, och Ewald lät sin känsla strömma ut i en högtidlig klagosång:
„liold, Taare , op at trillc !
Og du, vor Cithar, stUle!
Nu breros Kongen bort Til Graven.
Nu biercs Kongeu bort til Graven."
Ewalds kantat vann priset; den fann återklang i alla danskars hjertan, och den har träffande blifvit kallad vår lyriska skaldekonsts primula veris. Öfverhopad af bifall vände han tillbaka till studiet af de klassiska mönstren: först Corneille, hvars antiteser i hög grad tilltalade hans skarpsinniga ande, dernäst tidehvarfvets orakel, den store Klopstock, författaren af Messiaden, af Oderna och de till hälften dramatiska »Bardieter* om Hermann, Germaniens befriare. Efter fulla två läroår använde Ewald ännu ett år på omarbetningen af »Adam og Eva* till etL femaktsstycke, i alexandriner med inströdda lyriska sånger; då stycket utkom (1769), gingo redan hans tankar i en annan riktning. Nya intryck från de» engelska litteraturen, från Ossian och andra, samt personlig bekantskap med lvlopstock — som då för tiden uppehöll sig i Köpenhamn som dansk pensionär, för öfrigt äfven här bland tyskar, — hade hos honom väckt, eller närt önskan att försöka sig i ett ämne ur fäderneslandets sagohistoria: han skref sorgespelet »Rolf Krage» efter Saxo: trohet, som försvarar sin herre in i döden och hämnas hans död. Delta stycke, mera känslosamt
