374
6. Sknldestycken.
annan gång fick han besök från staden; hans vanliga sällskap voro tankar och minnen, i Rungsted, under sitt 30de år, författade han det mytologiskt-heroiska sångstycket "Balders Dod», i det närmaste efter Saxo, med inlagda sånger, än skolmessigt reflekterande, än varma och fulltoniga, som Valkyriornas sånger. Den tragiska fruktan, som kringsväfvar handlingen, och den kärlekssorg, som genomandas den, äro redan i dialogen rythmiskt uttryckta genom de rimfria femfotade jamherna med tvåstafvigt slut. Att Ewald öfvergaf de styfva alexandrinerna, förargade mången, men just derigenom blir hans förtjenst om den nya stilen i skaldekonsten för oss så mycket mera framstående. Stycket gjorde för öfrigt lycka: det blef af -de skjonne Videnskabers Selskab' belönadt med en gåfva af 50 Rbdlr. och befordradt till trycket (1775), och några år derefter upplefde det den hedren att allmänt omtalas och läsas som ett nytt skaldeverk. Ett prosaiskt arbete från samma tid är -Joh. Ewalds Levnet o g Meninger»; det är blott ett fragment, utgifvet långt efter hans död, men genom uppriktighet i bikten, finhet i iakttagelserna, snille och humor i framställningen hörer det till de rikaste sjelfbiografier, någon författare efterlemnat. Frfiu Rungsted, hvarest Ewald, värkbruten och tungsint, dock jemförelsevis hade sina lyckligaste år, flyttades han längre bort, till Sobaikshuus. Här saknade han vård och alla lifvets förnödenheter. Af hans bref och enskilta anteckningar känna vi de stämningar, som korsade hvarandra i hans af lidanden och förödmjukelser ängslade sinne. Men i dikter gaf han dem icke luft: dertill hade han alltför hög tanke om skaldekonstens mål. På beställning skref han bröllops- och begrafningsverser; att de, som han säger i ett bref, »hade nöd till fader och melankoli till moder och hastverk till accoucheur», kan väl icke så straxt märkas, hvarken på uppfinning eller utförande, men dikterna voro blott »tillfällighetsdikter» och författaren helst onämnd: till sin person var han nästan glömd. Emellertid blefvo hans äldre skaldeverk mer och mer lästa; en krets af unga författare. Abrahamson, Thaarup in. il., hade stiftat ett danskt litteratursällskap och skickade den firade skalden ett diplom såsom hedersledamot (Sept. 1776). Vid samma tid fick han ett familjebref med förfrågan, om ban skulle önska en plats på kungligt nummer — som hospitalshjou.
Plötsligt klarnade det åter för honom. Han blef funnen i sin afskilda vrå, hemtades tillbaka till hufvudstaden och emottogs med öppna armar. Nu täflade man om att visa sin glädje öfver att hafva fått honom åter. Ett sällskap af yngre skådespelare inöfvade »Balders Dod» och uppförde stycket (1778) vid en privat föreställning, som kungahuset helt oväntadt hedrade med sin närvaro; uppförandet förnyades med stort bifall på den kungliga teatern, till förmån för författaren; för första
