Sida:Danska och norska läsestycken.djvu/397

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Wessel.

385

medelbart genom vinkar och ,.vänligt smil" tiil de unga skalderna, t. ex. till sin tungsinte vän Rein. Men denna brist på öfverensstämmelse gjorde honom blott sä mycket oumbärligare, då han doek i fråga om smak stod på samma grund som de öfriga och trifdes så väl ibland dem. Han fann i det norska sällskapet både den frihet och de impulser, han behöfde. Hår kunde man sitta i godt mak och höra på prat och uppläsning, falla in med en träffande anmärkning eller tiga stilia, eller sfå öfver i skämt oeli få hela sällskapet med sig. Hvad der företogs af öfningar eller lek, var alldeles i Wessels smak. Hans torra, uppfinningsrika qvickhet, hans finhet och behag till och med i det burleska, hans fulländade vers- och språkkonst bröt fram i småvers, helst impromptu'n. De enstaka, som äro qvar, skänka ännu stort nöje, och vi kunna fatta, hvilken verkan de måste ha gjort, när de först kommo till; derom hafva vi i öfverflöd vittnesbörd af samtida.

Det var utan tvifvel prisuppgifter i det norska sällskapet, som ,,framlockade" de två enda allvarsamma skaldestycken af Wessel; en moraliserande lärodikt, ,.Neisomhed", och en skön, stämningsrik ,.Ode til Sov nen", mild i tonen ända till de sista ångestfulla verserna; båda utkommo i första bandet af norska sällskapets samlingar, 1775, tillsammans med P. H. Frimans ,,Ode til Sovnen" och hans „Axel"; liksom Ull försoning har Wessel lånat motto till sin ode ur Bruns ,,Zarine". Samma år lästes i Aftenposten hans grundkomiska berättelse i visform „Horremandcn", och i Februari sågs der „Kja;rlighed uden Stromper" med en epilog, hvari Mercurius uppväcker de döda personerna till en slutsång med omqvädet: ,„lo galere, jo bedre". Dessa olika smäarbeten gjorde stor lycka. Från samma period är måhända den först 1831 upptäckta parodiska hymnen „Geburtsdags-Carmen" och den lilla parodisktmytologiska epopéen „Gaffelen" (s. o.), tryckt 1781, men förut bekant och i afskrifter spridd. Genom att parodiera de franska bytingarne af grekiskt epos och tragedi och taga förtrollningen från dem fick Wessel förtjenster om den „högre stilen"; sjelf hann han i denna riktning ej längre än till negationen.

Han lefde, bekymmersamt nog, af informationer. Ett lustspel af honom „Lykken bedre end Forstanden", utgifvet och uppfördt 1776, var temligen matt och gjorde icke heller lycka. Kort derefter föll han i en långvarig, plågsam sjukdom, hvilken både försvagade och nedtryckte honom. Han blef så fattig, att en vän skickar helsning från honom och lofvar bref, när vfulict blir mildare: „han har intet att lägga i kakelugnen, den stackaren, och, som ni vet, skrifver man icke rätt väl med frusna fingrar". 1 pennitigealfärer var Wessel lika ohjelplig, som lättsinnig; när han förtjenade eller fick låna en liten summa, måste hans

Ham m eri c ii: Danska och norska läsestvckeu. 23