Sida:Danska och norska läsestycken.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— IV —

de skulle ej kunna skiljas utan kännbar tomhet å ömse sidor. Läsestyckena äro närmast bestämda till bruk i svenska skolor, så väl flickskolor som gosseskolor, i hvilka öfverhufvud främmande språk läsas: passa de till skolbruk, skola de äfven finna läsare utom skolan. Jag tänker mig öfningen behandlad som en gren af undervisningen i modersmålet, företrädesvis i klasser, der sinnet för språklig likhet och skiljaktighet redan kan vara någorlunda utbildadt. Det skall ej dröja länge, förrän innehåll och framställning draga uppmärksamheten från betraktelsen af språkformen, så att vinsten i språkligt hänseende närmast blir en ökad färdighet i att läsa och förstå. Emellertid må man lika litet underskatta som öfverskatta språkundervisningens uppgift.

Det, som med afseende på uttalet förnämligast skall afses, är att vinna förtrolighet med de få (nedanföre framhållna) skarpt framträdande egendomligheterna i ljud och stafningssätt: de ovanliga beteckningssätten aa (för å) och ø (för ö), fördubblingen af lång vokal (i motsats till konsonantfördubblingen), det stumma e, uttalet af nd och ld [som nn och ll) o. s. v. Dessa egendomligheter läras och inöfvas bäst genom innanläsning och genom att eftersäga och lära utantill några af dikterna (först t. ex. «Frode paa Vifils Ø» S. 397-400). Öfversättning från danska och norska faller sig straxt så lätt, att den blir ett nöje; genom de halft komiska, halft retande skiljaktigheterna i språkbruket leder den af sig sjelf till mångahanda upplysande jemförelser med modersmålet, så väl i dess äldre som i dess nuvarande gestalt och i dess dialekter; i ordförklaringarna under texten äro antydningar derom gifna. För att kunna läsa med säkerhet behöfves, utom ordkunskap och särskilt öfning att igenkänna gemensamma ord, ytterligare någon kännedom om de egendomliga böjningsformerna; det utdrag af språkläran, som nedanföre meddelas (till hvilket hr. docent K. J. Lyngby välvilligt har gifvit mig utkastet), må man söka att under sjelfva läsningen efterhand inprägla: det bör ej genomgås lexvis förr än sednare, då reglerna och mönstren kunna bli en sammanställning af väl kända enskiltheter.

För öfrigt gäller det här, som vid all undervisning, att låta de olika sidorna af kunskapen eller färdigheten bli hufvudsak hvar uti sin tur, och att i det hela förena omvexling i medlen med konseqvens i att stadigt sträfva till samma mål. Än gå fordringen och förberedelsen ut på att läsa upp och öfversätta i sammanhang, än på att lära de mera olika glosorna af och för sig, än på att lära ett skaldestycke ordagrannt utantill, än blott på att öfversätta det åter från svenskan (hvarvid den mekaniska färdigheten i att minnas ordljudens följd ej kommer alldeles så till hjelp, som vid läsningen utantill) eller att efter diktamen nedskrifva ett förut uppgifvet stycke. Det ena och enda syftemålet är att skärpa