disputerade 1821 och reste utomlands. I Nizza, hvarest han studerade Italiens djurformer, fick han en sjukdom i foten, hvilken efter långvariga lidanden måste hejdas genom en amputation. Det var i smärtans och svårmodets stunder, som poesien vände åter till honom och blef hans tröst. Han skref ett natursymboliskt epos och drama »Hamadryaden»; derefter i sitt 34de år sorgespelet »Bajazet» och i Rom »Tiberius» och »Gregor den 7de»: i stället för Italiens djur blefvo tvenne af dess historiska rofdjur föremål för hans skildringar. Med dessa dikter hemkom han 1827 till en plats i Sorø som lektor i naturvetenskaperna. Hans dramatiska verk, särdeles Bajazet och Tiberius (utg. 1828), gjorde ett mäktigt intryck genom den fantasiens styrka och den »bitande tragiska satir», hvarmed karakterer, lidelser och tidsförhållanden voro skildrade och dömda, och genom stilens egendomliga energi – företräden, som för öfrigt, under den då herskande smaken, långt ifrån uppvägde bristen på en jemn dramatisk utarbetning och korrekthed i språkformen. Å sin sida fann sig Hauch ännu mindre uppbyggd af de Heibergska vaudevillerna och kritikerna öfver Oehlenschläger; det bröt ut i en polemik, der Heiberg mötte med sina lätta, skarpa vapen, sekunderad ar Hertz i »Gjengangerbreve» 1830. I de följande fredsåren inom litteraturen har Hauch kraftigt utbildat och utvecklat sin omfattande skaldegåfva; om han icke alltid fick framstäldt, hvad som i stora syner hade hänryckt honom, var sjelfva hans grundighet i förstudierna och planmässighet i anläggningen kanske mest skuld dertill. Från historiska tragedier gick han öfver till historiska romaner med »Vilhelm Zabern», hvilken utkom anonymt (1834), som en »autobiografi från Christian d. 2dres tid», och så väl historiskt som psykologiskt tillfredsställer de kraf, en så svår inklädning ställer på författaren. Af de följande romanerna väckte ingen större sympati, liksom ingen hade djupare grund i skaldens själ, än »En polsk Familie» (1839), med gestalter och scener från det olyckliga Polens dödskamp. Efter dramatiska och derpå episka arbeten utgaf han, 51 år gammal, sin första lyriska samling; deri »Dødens Genius» och de sköna sångerna ur »en polsk Familie» och en slut- eller liksom afskedsdikt, i hvilken han uttalar en vemodig känsla deröfver, att hans sång ännu icke riktigt funnit ingång; sina dikter förliknar han vid hösten, hvilken bringar mera vemod än glädje, men skall lära oss att »från det vissnade jordlifvet höja blicken mot himlen». Utom hans skaldelif blef också hans akademiska verksamhet fruktbärande för litteraturen, särdeles sedan han kommit till de fack, hvilka lågo hans konst närmast. Ett par år, ända till upproret 1848, föreläste han i Kiel öfver nordiska spräk och mytologi, derefter i Köpenhamn öfver sagolitteraturen; 1851 blef han professor i estetik: två band mest estetiska
Sida:Danska och norska läsestycken.djvu/465
Den här sidan har korrekturlästs
453
2. Läsestyckenas författare, alfabetiskt ordnade.
