afhandlingar, analys af Shakespeares tragedier o. s. v., äro så att säga en skörd från hans föreläsningar. Till en ny följd af dikter hemtade han, som förut, ämne från de mest olika tider och länder, der betydelsefulla själstillstånd eller conflikter tilldrogo sig hans uppmärksamhet; berättande skildrade han i »Thorvald Vidförle» (1849) sagotiden, i »Robert Fulton» upptäcktens spänning, i »Ch. de la Bussière» revolutionens; som skådespelsförfattare trädde han i allt närmare förhållande till teatren. Tragedien »Svend Grathe» (1841), hvars dramatiska värde Heiberg varmt framhöll, hade ej gjort verkan; de äldre voro till en del alls icke bestämda för scenen; nu framkommo så väl uppfunna och väl mottagna teaterstycken som »Søstrene paa Kinnakullen», »Æren tabt og vunden», »Henrik af Navarra» og många andra. Också som lyriker har han varit i en beständig utveckling: hans andra samling, utgifven i hans 71ste år (deribland »Søvnen og Døden», »Maaneskinsdrømme», »Den vilde Jagt»), gör ett intryck, som om han med åren blifvit varmare eller hans värma blifvit mildare. Ännu under hemsökelsesåret 1864 sökte han tillflygt i poesiens aflägsna nejder, i det han i »Fortællingen om Haldor» upplifvade minnet af sitt samlif med naturen i den norska ensamheten. Så står han midt ibland det yngre slägtet som en representant för de högra ideala sträfvanden, åt hvilka hans hela lif har varit invigdt.
Johan Ludvig Heiberg (S. 102–8, 282–7) föddes i Köpenhamn 1791, den 14. December: han hade födelsedagen gemensam med sin heros, Tycho Brahe. Hans far, den satiriske skalden och frihetsvännen Peter Andreas H., blef landsförvist, då sonen var 8 år gammal. Hans mor, andra gången gift med baron Gyllembourg (Ehrensvärd), blef vid aftonen af sitt lif författarinna till den rad af fint tecknade noveller, hvilken öppnades (1828) med »En Hverdagshistorie»; emellan henne och sonen rådde tidigt ett förhållande, som emellan vän och väninna. I hans hem sågs, utom adeliga besökande från Stockholm, också en fast krets af celebriteter, hvilka voro hans vänner: komponisten Weyse uppsatte en dockteater åt honom; fysikern Ørsted läste geometri till studentexamen med honom; Oehlenschläger, för hvilken han från barndomen kände en »grændseløs Begeistring», lönade hans första försök såsom skådespelsförfattare med en kyss. Likaså bildande som umgänget var, lika mångsidiga voro hans intressen, och han öfverlemnade sig med passion än åt ett, än åt ett annat: han studerade ett verk i rena matematiken, hvilket hans far hade skaffat honom från Paris; hela vinternätter satt han på gården och kikade på stjernorna; om sommaren studerade han entomologi; dessutom filologi och estetik, Goethe och de franske skalderna. Heibergs första skådespel var »Don Juan», efter Molière, bearbetadt för dockteatren (1812); han utgaf det 1814 jemte en romantisk komedi
