472
Li tteriirhistoriska upply sningur.
mera hans tankars mål. Han erhöll understöd dertill och anträdde sin resa på hösten 1816. Halftannat år uppehöll han sig i Stockholm hos Afzelius, höll föreläsningar öfver isländskan, utgaf en »Angclsachsisk Sprogla;re, med La:sebog> och ombesörjde texten till båda Eddorna på grundspråket (Stöckl). 1818). I Finland, hvarest han ej mindre vänligt emottogs, studerade han det finska språket och dess vidsträckta förgreningar. Under de närmaste 4 åren gick resan öfver Petersburg, Astrakhan, Tiflis till Persien och derifrån till Indien, ända till Ceylon. Under mångahanda faror och besvärligheter, ofta sjuk och hjelplös, studerade han ifrigt de äldre och nyare asiatiska språken, allteftersom hvarje ort dertill erbjöd hjelpmedel, eller granskade han sitt nordiska vocalsystem o. d. En »Singalesisk Skriftlaere» — på danska — lick han tryckt i Kolombo (1S21); för öfrigt skref han afhandlingar om »Zendsprogets og Zendavestas jElde og vEgthed» (för en engelsk tidskrift), om den egyptiska, den hebreiska tideräkningen och om sin fruktbara tanke: att få de mångfaldiga asiatiska alfabeten omsatta i ett gemensamt latinskt alfabet, med ett och annat nytt tecken. Då Rask efter nära 7 års frånvaro kom hem 1823 med en skatt af handskrifter på Zend- och Pali-språken och med ett verldsberömdt namn, väntade man meddelanden om Hinduernas visdom och blef temligen gäckad, nästan slött, då han utgaf en språklära, icke en gång för Sanskrit eller Zend, utan för spanskan, derefter för frisiskan: han hade hela gruppen af närmare och aflägsnare språk i tankarne, och hvilket som först blef honom klart till alt framställas, derpå lade han ringa vigt. An mera kände man sig gäckad, dä han 1825 begynte att utgifva en »videnskabelig dansk Retskrivningslasre medHensyn til Slamsproget og Nabosprogct». Afvikelserna från det häfdvunna och särdeles närmandet till svenskt stafningssätt framkallade — på den liden — allmän ovilja och förlöjligande, hvilka gjorde författaren förstämd, men blott ännu mera envis. Emellertid fortsatte han sina språkforskningar; nya språk lärde han helst af infödda, eller åtminstone ur första hand genom textläsning: han kunde, som han en gång sade, »af ett Fadervår utdraga språkets formlära». Af en neger lärde han Akra-språket, öfver hvilket han för missionssällskapet utgaf en språklära och ordsamling; för »Norske Videnskabemes Selskab» och med en sjö-lapp till lärarc utgaf han en »Rsesonneret lappisk SprogIsere»; vidare en italiensk, en engelsk formlära, 'Danish grammar», »Oidnordisk La;sebog». Derjemte var han, som fornskriflsällskapets förman, en verksam hjelparc vid utgifvandet och öfversättningen af de »Otdnordiske Sagaer», skref förklaringar af svåra run-inskrifter och arbetade på en dansk ctymologisk ordbok. Hans vilkor voro knappa; en hedrande kallelse till Edinburgh afslog han. Sent omsider (1831) ut-
