Den här sidan har korrekturlästs
— VI —
danskan: give (utt. ghifve), kjøbe, Skin (utt. skhinn); Skjul. I stj höres t: Stjerne.
I stället för svenskans fv inuti orden og f i ordets slut skrifves v: Havet (hafvet), Hav (haf), Arv (arf).
I stället för j efter en vokal skrifves vanligtvis i: nei (nej), Vei, bøie, høi (af somliga äfven framför en vokal: Siæl (Sjæl), kiøbe, hiem).
4. Förhållandet mellan ljuden i svenskan och danskan. Bland vokalerna svarar
svenskt danskt på svenska på danska ju mot y sjuk syg
och i ändelser
a – e stora, tala, lagade store, tale, lavede o – e tungor, togo Tunger, toge.
Konsonanter: Inuti ordet emellan två vokaler och i slutet af ordet efter en vokal svarar
svenskt danskt sv. d. k mot g baka, tak bage, Tag t – d slita, fot slide, Fod p – b löpa, köp løbe, Kjøb g – v laga, skog lave, Skov eller mot j (i) eller bortkastas: väg, duga Vei, due.
Stundom bortkastar danskan också d och v i samma ställningar:
bida, duva bie, Due.
Vidare svarar
svenskt danskt sv. d. mn mot vn hamn, nämna Havn, nævne.
5. Substantiven äro fördelade på genus commune och genus neutrum, i det masculinum och femininum visserligen till en del finnas
- ↑ Till 4. Der i svenskan k, t, p motsvarar danskans g, d, b, finnas
k, t, p också i de äldsta danska skrifter, som kommit till vår tid, neml.
i landskapslagarne; förändringen har inträdt i 14de århundradet. De
norska allmogemålen stämma, på enskilta undantag när (i den södra
delen af Norge), i detta hänseende öfverens med svenskan; derjemte hafva
de bevarat de forn-nordiska diftongerna ei, au, öy, hvilka så väl i
danskan som i svenskan öfvergått till e, o, ø: beit (sv. bet, d. bed), laupa
(sv. löpa, d. løbe), Röyk (sv. rök, d. Røg). I följd af de förändringar,
hvilka ursprungl. k, t, g (d) undergått i danskan, svarar
sv. vika mot d. vige, men sv. viga mot d. vie, – bita – – bide, – – bida – – bie.
- ↑ Till 5. För att visa förhållandet mellan de båda språken, vidfogas följande öfversigt af den svenska deklinationen. De svaga
