― 200 ―
på D:s ansikte. (Av sådana obetydliga länkar är livets kedja sammansatt! J. M.)
Onsdag. D. jämförelsevis vid gott lynne. Sjöng för henne »Aftonklockan», såsom en passande melodi. Verkan icke lugnande utan motsatsen. D. obeskrivligt upprörd. Fanns sedan snyftande i ett rum. Citerade verser om mig själv och en ung gasell. Utan verkan. Häntydde även på »Tålamodet på en grav». (Frågas: Varför på en grav? J. M.)
Torsdag. D. påtagligt bättre. Lugnare natt. En skiftning i rött på kinden. Beslöt att nämna D. C:s namn. Kom försiktigt fram med det under åkningen. D. genast ifrån sig. »Ack, söta, snälla Julia! Ack, vad jag varit för ett obeskedligt och olydigt barn!» Lugnade och smekte henne. Uppdrog en fantasibild av D. C. på gravens brädd. D. åter utom sig. »O, vad skall jag göra? Vad skall jag göra? Ack, för mig bort någonstädes!» Mycket förskräckt. D. svimmade. Ett glas vatten från värdshuset. (Poetisk frändskap. Brokig skylt på portstolpen, människolivet brokigt växlande. Tyvärr! J. M)
Fredag. Händelserik dag. En karl visar sig i köket med blå påse, med »fruntimmerskängor lämnade till lagning». Köksan svarar: »Inte härifrån.» Karlen håller i sig. Köksan går in för att fråga och lämnar karlen ensam med J. Då köksan kommer tillbaka står karlen fast vid sitt påstående, men går slutligen. J. saknas. D. förtvivlad. Anmälan i polisen. Karlen igenkännelig på en platt näsa och ben som grindstolpar. Eftersökes på alla håll. Ingen J. D. gråter bittert och är otröstlig. Ännu en hänsyftning på den unga gasellen. Passande, men onyttig. Mot kvällen kommer en främmande gosse. Föres in i salen. Platt näsa, men inga grindstolpar. Säger att han vill ha ett pund och känner en hund. Nekar att förklara sig tydligare, ehuru hårt ansatt. Sedan pundet blivit givet av Dora, för han köksan bort till ett lusthus, där J. står bunden vid ett bordsben. Glädje hos D., som dansar omkring J., medan han äter sin kvällsvard. Uppmuntrad av denna lyckliga förändring vågar J. M nämna D. C:s namn, D. gråter på nytt och ropar ömk-
