― 209 ―
»Jag vet inte vad jag ska kalla det», svarade jag. »Jag tror att jag är allvarlig och uthållig.»
»Därom är jag fullt säker», sade Agnes.
»Och tålig, Agnes?» frågade jag med en viss tvekan.
»Ja», svarade Agnes skrattande, »så tämligen.»
»Och likväl», sade jag, »känner jag mig så olycklig och trött och så vacklande och obeslutsam och oförmögen att taga hand om mig själv, att jag inser att jag behöver — vad ska jag kalla det? — någon att lita mig till.»
»Kalla det så, om du så vill», sade Agnes.
»Nå väl då, så hör då», fortfor jag. »Du kom till London, jag litade mig till dig, och strax hade jag ett mål och en levnadsbana. Jag har förlorat den, jag kommer hit, och i ett ögonblick känner jag mig som en helt annan människa. De förhållanden, som gjort mig nedslagen, ha inte förändrats sedan jag trädde in i det här rummet, men på denna korta stund har jag erfarit ett inflytande, som i hög grad förändrat och förbättrat mig. Vad är det? Varuti ligger din hemlighet, Agnes?»
Hon höll sitt huvud nedböjt och såg in i elden.
»Det är den gamla historien», sade jag. »Skratta inte då jag säger, att det förr alltid i småsaker gick på samma sätt som nu i viktigare saker. Mina bekymmer i forna dagar voro ett lappri, och nu äro de allvarsamma, men för varje gång jag lämnat min fostersyster…»
Agnes såg upp — med vilket himmelskt anlete! — och räckte mig sin hand, vilken jag kysste.
»För varje gång jag inte haft dig, Agnes, att giva mig råd och skänka mig bifall, då jag börjat någonting, har jag tyckt mig treva i mörkret och råkat i svårigheter av alla möjliga slag, men då jag slutligen, såsom jag alltid gjort, kommit till dig, har jag med detsamma känt frid och sällhet. Nu kommer jag hem som en trött resande och erfar en sådan välsignad känsla av frid och ro!»
Jag kände så djupt vad jag sade, och det rörde mig så innerligt, att rösten svek mig; jag dolde mitt ansikte i händerna och brast ut i gråt. Vilka motsägelser och inkonsekvenser än kunde finnas hos mig, liksom de finnas hos så många av oss; vad det än var, som hade kun-
14.— David Copperfield. II.
