― 260 ―
»På vem är ni nu svartsjuk?» frågade jag.
»Tack vare er, master Copperfield», svarade han, »är det för närvarande inte någon bestämd person — åtminstone inte någon manlig individ.»
»Menar ni således att ni är svartsjuk på en kvinnlig individ?»
Han sneglade på mig med sina elaka röda ögon och skrattade.
»Sannerligen, master Copperfield», sade han — »jag borde egentligen säga mister, men jag vet att ni ursäktar min gamla ovana — ni går mig så på livet, att ni drar upp mig som en korkskruv. Nå ja, jag kan gärna säga er», fortfor han och lade sin fisklika hand i min, »att jag i allmänhet icke är någon fruntimmerskarl och att jag aldrig varit det i fråga om mrs Strong.»
Hans ögon hade nu en grön färgskiftning, i det de med gemen illslughet sneglade på mig.
»Vad menar ni?» frågade jag.
»Jo, ser ni, master Copperfield», svarade han med ett torrt grin, »fastän jag är jurist, så menar jag för ögonblicket precis vad jag säger.»
»Och vad menar ni med er blick?» frågade jag lugnt.
»Med min blick! Bevare mig, Copperfield, ni går mig riktigt hårt på livet! Vad jag menar med rmin blick?»
»Ja», sade jag, »med er blick.»
Han tycktes vara särdeles road och skrattade så hjärtligt som det enligt hans natur var honom möjligt att skratta. Sedan han en stund med handen skrapat sin haka, yttrade han långsamt, med nedslagna ögon och handen alltjämt på hakan:
»Medan jag ännu endast var en ringa skrivare, såg hon ständigt ned på mig. Hon skulle ständigt släpa min Agnes med sig fram och tillbaka och var alltid god vän med er, master Copperfield, men jag, jag var alltid alltför långt under henne för att bli bemärkt.»
»Nå», sade jag, »om vi nu antog att förhållandet verkligen vore sådant.»
