― 299 ―
»Men, min söta Dora, det vet du nog att jag aldrig sagt!»
»Du sade, att jag inte var behaglig!» sade Dora.
»Jag sade att hushållningen inte var behaglig.»
»Ja, det är ju ett och detsamma!» utbrast Dora och trodde det tydligen även, ty hon grät bitterligen.
Jag gick nu åter ett par varv fram och tillbaka i rummet, full av kärlek till min söta lilla hustru och så plågad av självförebråelser, att jag kände mig frestad att köra huvudet mot dörren. Jag satte mig därefter åter ned och sade:
»Jag gör dig inte några förebråelser, Dora. Vi ha båda mycket att lära. Jag söker endast visa dig, min söta vän, att du måste — att du verkligen måste» (jag var fast besluten att icke giva efter i denna punkt) »vänja dig vid att hålla uppsikt över Mary Anne och att även själv något litet lägga hand vid verket både för din och min skull.»
»Det förvånar mig verkligen, att du kan tala så otacksamt!» snyftade Dora. »Gick jag kanske inte, då du häromdagen sade, att du skulle vilja ha litet fisk, själv ut, ett långt, långt stycke, och köpte den för att göra dig en överraskning?»
»Jo, och det var mycket snällt och vackert gjort av dig, min egen älskling», svarade jag. »Jag kände mig också så tacksam därför, att jag inte för något pris skulle velat tala om att du köpte en lax, som var alldeles för stor för två personer, eller om att den kostade ett pund och sex shillings, vilket var mer än vi hade råd till.»
»Men du tyckte så mycket om den», snyftade Dora, »och sade att jag var din lilla älskling.»
»Ja, det upprepar jag och ska upprepa det tusen gånger!» svarade jag.
Men jag hade sårat Doras milda lilla hjärta, och hon ville icke låta trösta sig. Hon var så rörande med sina tårar och snyftningar, att jag kände mig till mods som om jag hade sagt jag vet icke vad för att förnärma henne. Jag var emellertid tvungen att skynda ut, måste stanna länge ute och kände hela kvällen sådana samvets-
